Finns det något sådant som sanning? Frågan har nyligen aktualiserats på Komvuxskolan Kärnan i Helsingborg.
Under en SFI-lektion förra veckan fick eleverna lyssna på nyhetsinslag, bland annat ett som uppmärksammade årsdagen av Auschwitz befrielse. En elev ska då ha hävdat att alla judar ljuger om förintelsen. Lärarvikarien, som höll i lektionen, påtalade att diskussionen inte passade under lektionstid. Trots det fortsatte eleven högljutt dela med sig av sina åsikter om judar, vilket fick vikarien att argumentera emot.
Debatten blev hätsk och slutligen lämnade eleven klassrummet.
Lärarvikarien kallades efter incidenten till den ordinarie läraren, som även arbetar som samordnare på Kärnan. Eleven hade kontaktat skolledningen eftersom denne kände sig utpekad som förintelseförnekare. Vikarien påtalade att elevens uttalanden var förintelseförnekande, varpå den ordinarie läraren poängterade att man ”också få ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta” (Sydsvenskan 26/2).
Bara postmodernismen har en sådan föraktfull inställning till historisk dokumentation. För även om den enskilda händelsen inte ska blåsas upp till mer än vad den är, så är den ett uttryck för den populära idén att minoriteten, eller den påstått utsatte, alltid har tolkningsföreträde i samhällsdebatten. För postmodernisten Michel Foucault fyllde teorierna en funktion för att lyfta homosexuellas utsatthet i efterkrigstidens Europa, men i dag har de blivit till ett vapen för den nya vänstern där till exempel hotet från radikal islamism relativiseras för att den är fientligt inställd till den borgerliga västvärlden.
Det är också de postmodernas teoriernas inflytande över samhällsdebatten som förklarar varför en svensk lärare kan göra högarna av lik till en fråga om tolkning, en erfarenhet, en berättelse om vad som inträffade i Auschwitz.
Ironiskt nog är de postmoderna teorierna i sig inte en fråga om fakta. Teorierna är tvärt om högst ifrågasatta. Trots det är de förhärskande inom svensk humaniora, kulturlivet och uppenbarligen delar av lärarkåren. Vad det beror på råder det delade meningar om. En populär teori är emellertid att det är en följd av att radikala vänsterkrafter har dominerat landets bildningsinstitutioner sedan den oblodiga kulturrevolutionen 1968.
Den viktigare frågan är dock hur länge teorierna ska få stå oemotsagda.
Landets föräldrar har all anledning att oroas över ett skolväsende där lärare inte tillåts påtala att elever har fel. Ännu värre är dock ett skolväsende med lärare som inte anser att det finns något rätt och fel. Då är det inte heller konstigt att svenska utbildningsresultat försämras snabbast i västvärlden och att många skolor utgör tacksamma rekryteringslokaler för IS.
Ty i en skola med lärare utan ryggrad, bildning och moralisk kompass kommer eleverna att fostras därefter.