Friskolereformen är en av Sveriges viktigaste frihetsreformer under de senaste decennierna. Innan 1992 var det staten och kommunen som bestämde vilken skola varje barn skulle gå i. Den kommunala skolan var likriktad och fristående skolor motarbetades. Reformen har därför ett kompakt stöd från landets föräldrar.
Kritiken som uppstått mot reformen har kretsat kring segregation och kvalitetsproblem. Tyvärr har frågan förvirrats till att handla om allt annat än kvalitet, genom att försöka förbjuda vinst, religion eller föräldrarnas valfrihet.
Det finns skäl att reformera friskolereformen med ökade kvalitetskrav och interventioner för skolor som inte håller måttet, såväl privata som offentliga. Men steg mot mindre frihet löser inte problemen. En av vår tids populäraste frihetsreformer har också blivit en av vår tids tydligaste ideologiska konflikter. Där mångfald, valfrihet samt etableringsfrihet står mot centralstyrning.
På kommunal nivå har kritiken även rört ekonomiska frågor, då kommunerna är oroliga för att friskolor ska ta ”deras” elever med minskade inkomster från elevpengen som följd. Ett kommunalt veto mot nya etableringar har föreslagits från vänsterhåll, men har aldrig genomförts. Däremot infördes ett kommunalt yttrande 1997. Det är ett sådant yttrande som nu blivit omdebatterat sedan Alphaskolan ansökt om att få starta en ny grundskola i kommunen.
I kommunstyrelsen föreslogs att man skulle ställa sig positiv till etableringen. Det röstades ned av samtliga partier på vänstersidan. Och Centerpartiet.
Istället antogs det yttrande som beskriver ”långtgående pedagogiska, ekonomiska och organisatoriska konsekvenser för Västerviks kommun” vid en ny etablering. Det faktum att kommunen tar upp konsekvenser för organisation och ekonomi ska inte överdrivas, eftersom det är just vad de förväntas göra. Men att inte vilja anpassa den kommunala verksamheten efter konkurrensen är ett ideologiskt ställningstagande.
Vad spelar då yttrandet för roll? Inte så stor roll alls, enligt Skolverkets och Skolinspektionens siffror. Men själva inställningen till friskolor synes spela viss roll. En rapport om friskoletableringar från IFAU visar att en politisk vänstermajoritet i en kommun ger lägre sannolikhet för att nya skolor etablerar sig.
Det gäller också att se på den samhällsekonomiska frågan ur ett längre perspektiv. Konkurrens stimulerar nytänkande och produktivitetshöjningar.
Dessutom har kommunen höga kostnader för många mindre skolor, vilket utreddes nyligen. Det har använts som ett argument mot en friskoleetablering. Men i landsbygden kan en möjlig ekonomisk vinst vara ett incitament för att fortsätta driva en fristående skola. För ett föräldrakooperativ, som inte tar ut någon vinst, kan det ge möjlighet att bedriva skolverksamhet i glesbygd.
För kommunen kommer landsbygdsskolorna alltid att betraktas som en kostnad. De framtida lösningarna för skolor på landsbygden är därför med stor sannolikhet privata. Som landsbygdskommun gäller det därför att tänka till och anpassa politiken efter behoven på sikt.
En negativ inställning till privata initiativ riskerar att leda till en situation där de offentliga skolorna fortsätter att dra sig bort från landsbygden, samtidigt som man hindrar privata alternativ att fylla behovet.