Sveriges statsminister är Stefan Löfven. Det stod klart efter torsdagens förtroendeomröstning i riksdagen. Utfallet var väntat och den verkliga dramatiken handlar om denna sällsynt svaga regering ska överleva en hel mandatperiod – första prövningen blir budgetomröstningen. Mer oväntat var dock ett besked från förhandlingarna mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Vare sig rut-avdragen eller den sänkta restaurangmomsen slopas. Endast avdraget för läxhjälp avskaffas. Det är, vid sidan om kärnkraftsuppgörelsen, den största segern för MP.
Att reformerna ligger är betryggande besked för landets rut- och restaurangföretagare. Lägger man dessutom till att Löfven behåller jobbskatteavdraget och arbetskraftsinvandringen, bygger förbifarten och köper nya Jas Gripen, så kan man konstatera att socialdemokratisk politik till stor del är Alliansens. S tvingas rätta sig efter den borgerliga regeringen och det är arvet man i framtiden kommer kunna tillskriva Fredrik Reinfeldt. Sverige har onekligen gått åt höger under de två senaste mandatperioderna.
Uppenbart är dock att de socialdemokratiska väljarna har köpt grisen, eller kanske bör man skriva statsministern, i säcken – för de har knappast fått den politik som deras statsministerkandidat gick till val på. Kritiken mot såväl rut som restaurangmomsen har varit hård. Nu tycks klagoropen dock vara fjärran och finansminister Magdalena Andersson (S) kommenterar helomvändningen med att det är en konsekvensens av att de inte fick till en regering med egen majoritet (SR 2/10), som om någon trodde att det var aktuellt från början.
Många traditionella socialdemokrater stoppar nu knytnäven bittert i fickan. Bitterheten mynnar emellertid ut i en mer problematiskt aspekt av den strategi som präglat S under Löfven.
Sverige har en nära unik tradition av att partier håller sina vallöften. Seden har bjudit att väljarna vet vem som regerar med vem och vad dessa avser att bedriva för politik vid makten. Det har gjort det lätt att sätta sig in i svensk politik och att utkräva ansvar av sina folkvalda – med det sagt också svårt för partierna att inte hålla vad de lovar.
Löfven har även i detta avseende brutit mot en väl inarbetad praxis, genom att till det sista dra på beskeden om med vilka partier man vill samarbeta. Och när det väl meddelades, var det inte den koalition som bildades efter valet. Med MP har han dessutom förhandlat sig fram till en politik som måste framstå som väsensskild från den som röstade för en rödgrön regering.
Vallöften riskerar framöver att vara mer en fråga om ord än handling. Att det underbygger det politikerförakt som delvis förklarar framgångarna för Sverigedemokraterna är knappast en vågad gissning.
Som om bildandet av en sällsynt svag regering inte skulle vara nog med ved på elden.