Sent ska syndarna vakna, sägs det. Åtminstone är det en tanke som lär ha tänkts av moderaten Cecilia Magnusson. För knappt ett år sedan föreslog hon att gatutiggeri borde förbjudas för att fattigdomen inte skulle permanenteras i Sverige. Då möttes hon av av hårt motstånd från dåvarande justitieminister Beatrice Ask (M). Nu föreslår samma Ask, tillsammans med partisekreterare Tomas Tobé (M), att det organiserade tiggeriet ska förbjudas och läsaren skymtar inte en tillstymmelse av den forna kritiken (DN 30/4).
Nåväl. Även om det hade varit klädsamt med en skopa självkritik och att avsaknaden av den visar att man förutsätter väljarnas korta minne, är det förstås glädjande när partier med verkligt inflytande – för en gångs skull – vill föra en saklig diskussion om påträngande samhällsproblem. Det stora antal romer som de senaste åren sökt sig till Sverige, från främst Rumänien och Bulgarien, är ett sådant. Inte bara för att ämnet blivit ett återkommande inslag vid svenskarnas köksbord, utan för att situationen för de tusentals individer som indirekt tvingats från sina hemländer börjar att bli akut. Särskilt eftersom många av de tiggande romerna utnyttjas – något som i veckan har bekräftats av Martin Valfridsson, nationell samordnare för utsatta EU-migranter (DN 29/4).
Avsikten är således god, men det finns ett överhängande problem. Tolkningen av vem som tigger organiserat riskerar att bli godtycklig och därmed rättsosäker. För vad skiljer det organiserade tiggeriet från det oorganiserade? Innebär en organisation att tiggande romer över huvud taget samarbetar med varandra, eller att man tvingas till ett liv som tiggare av kriminella nätverk? Någon sådan definition klargörs inte i det moderata debattinlägget och det krävs om förslaget ska kunna omfamnas med öppna armar.
Mer välkommet än själva det organiserade tiggeriförbudet är i sådana fall partiets önskan om att göra upp med de illegala boplatserna. Det är byråkratnamnet på de kåkstadslika tältläger som växt fram runt om i landet. Moderaterna vill bland annat stärka ordningslagen, stärka markägares möjligheter att avhysa bosättare och i samma slag ge kommunerna resurser till personal med uppgift att se till att illegala bosättningar inte uppkommer.
Det är helt rätt väg att gå eftersom bostäderna inte bara är ovärdiga hem för individerna som bosätter sig i dem – ser makthavare tyst på när människor olagligen bosätter sig på mark någon annan äger legitimerar man allvarliga kräkningar av äganderätten i en sådan omfattning att det urholkar förtroendet för rättsstaten.
Nyktra förslag till trots är en annan påtaglig skillnad mellan M, nu och då, att de befinner sig i opposition. Det är inte i första hand moderater, utan socialdemokrater, som kan få bukt med det organiserade tiggeriet. Hur reagerade då regeringen på utspelet? Det beror på vilken tid på dygnet man talar om. Vid förmiddagstid kommenterade regeringen, genom jämställdhetsminister Åsa Regnér (S), att man fann förslagen intressanta. Efter lunch hade man dock ändrat uppfattning och Regnér skanderar i en replik att M ”fiskar i grumliga vatten” (DN 30/4).
Socialdemokraterna klarar uppenbarligen inte av att diskutera påträngande samhällsproblem sakligt så längre man är beroende av Miljöpartiet. Därför är M:s tillnyktring i tiggerifrågan särkilt välkommen. Låt oss bara hoppas att det håller i sig, även den dag partiet åter befinner sig i regeringsställning.