Göran Hägglund avgår som partiledare för Kristdemokraterna. Det var beskedet under den blixtinkallade presskonferens som hölls under torsdagsförmiddagen. Orsaken är ett förlorat val, en personlig längtan efter andra uppdrag och att efterträdaren, med ett snart partiledarbyte, får god tid på sig att rusta partiet inför valet 2018.
Svensk rikspolitik förlorar därmed sin kanske mest karismatiske partiledare, men också en av de mest erfarna.
Hägglund kan se tillbaka på nära ett helt liv inom politiken. Först som rådgivare åt Alf Svensson och senare kristdemokratisk gruppledare i riksdagen. Därefter drygt tio år som partiledare, sedan socialminister och grundare av Alliansen. För sin politiska gärning går han till historien för reformer som fastighetsskattens avskaffande och den framgångsrika avregleringen av apoteksmonopolet.
Valframgångarna har trots partiledarens tyngd och en välförvaltad sjukvårdsportfölj uteblivit. Hägglund tog över ett tioprocentsparti med till synes goda år framför sig, nu kämpar man åter för att hålla sig över riksdagsspärren.
Han har inte heller stått utan internt motstånd, vilket inte minst blev uppenbart för allmänheten när hans ordförandeskap utmanades av Mats Odell 2012. Hägglund gick segrande men den gamla konflikten inom svensk kristdemokrati lever alltjämt. Förenklat består den enda sidan av den äldre skolans kristdemokrater, konfessionella och präglade av sina starka band till pingströrelsen, kända för sitt intresse för bistånd och socialpolitik. Den andra sidan av utpräglat konservativa kristdemokrater, utan band till partiets rötter och mer intresserade av frågor som försvar och rättspolitik.
KD har endast haft tre partiledare sedan starten 1964. Ett riksmöte ska arrangeras under våren för att kora partiets fjärde. Frågan på allas läppar är förstås vem som kommer att bli efterträdaren. Kandidaterna är ovanligt många och valet kommer att få avgörande konsekvenser för vilken av de stridande falangerna som formar nästa generations kristdemokratiska politik.
Det för många givna valet är Acko Anckarberg – uppskattad partisekreterare och tidigare kommunalråd i Jönköping. Hon betraktas vara den med mest erfarenhet för uppdraget, men en del befarar att hon saknar tillräckliga visioner för partiets framtid. Där finns även Jakob Forssmed – Hägglunds statssekreterare på statsrådsberedningen och värderad som ideolog inom den kristdemokratiska vänstern. Dess makt över partiet är dock tynande och det är svårt att se honom få stöd från höger. Motsatt problem finns för ungdomsförbundets ordförande Sara Skyttedal – en begåvad opinionsbildare, men i många partimedlemmars ögon alldeles för kontroversiell och öppet flörtande med sverigedemokratiska väljare i migrationsfrågorna.
Kvar finns Ebba Busch Thor – kommunalråd i Uppsala, partiets andranamn under det föregående årets Europaparlamentsval och rikskänd från SVT:s ”Kommunpampar”. Under partiledarstriden 2012 var hon ett fåtal röster från att peta Maria Larsson som partiets vice ordförande. Busch Thor tillhör även hon högern, men har hon tillräckligt brett stöd för att blidka partiets fraktioner. Hon är även, likt Hägglund, en av rikspolitkens mest karismatiska profiler och dessutom en skicklig agendasättare.
Det vore ett uppfriskande val, men oavsett vem slutligen axlar uppdraget måste partiet lägga sina konflikter bakom sig och en gång för alla våga vara partiet längst till höger i Alliansen. Det är troligen den enda vägen för att vända vandringen mot en långsam död i opinionen och den enda vägen för att i framtiden även få möjlighet att välja sin femte ordförande.