Västvärlden blev vad den är vid Golgata. Kristus utan korsfästelsen är trots allt en lika omöjlig tanke som att den västerländska kulturen skulle stå fri från sina band till kristendomen.
Max Weber, den tyske sociologen, var i alla fall övertygad om den saken när han författade sin essä om den protestantiska etiken vid det förra sekelskiftet. Efter romarrikets fall växte flera civilisationer fram i dess aska och många av dem var mer framstående än vår.
Jerusalem vittnar om hur den civiliserade världen inte alltid har stått att finna i väst. Överallt syns spåren av medeltidens muslimska guldålder. Mellanösterns politiska, ekonomiska och vetenskapliga framgångar var oöverträffade. Inget hotade islam och allra minst trodde sig kaliferna någon gång kunna bli utkonkurrerad av de barbariska hedningarna i Europa. Så kom emellertid att bli fallet.
Weber menar att förklaringen ligger i kapitalismen. Eller snarare att kristendomen fostrade ett slags ”kapitalismens anda”. Det vill säga en kultur som banade väg för privat sparande och att frukterna av denna sparsamhet – kapitalet – inte alltid spenderades på personlig lyx. Orsaken var den protestantiska övertygelsen om att man redan i jordelivet kunde se vem som var menad för himmelriket. Den som var framgångsrik i arbetslivet var med all sannolikhet också utvald av Gud.
Jakten på en himmelsk biljett gjorde protestanterna till ständigt tävlande individer präglade av hög arbetsmoral och utan tid för frosseri. Rädslan för undergången skulle således utgöra källan till de framgångar som inom loppet av några hundra år fick européerna att utkonkurrera världens övriga civilisationer, däribland den muslimska.
Parallellt skulle andra av dåtidens intellektuella till viss del erkänna hans tes, men samtidigt lyfta ett varningens finger. Förvisso hade den kristna moralen spelat roll, men i takt med att kyrkan förlorade sin ställning i världen skulle också dess moral göra detsamma. Om man inte fann en sekulär moral som fostrade samma strävsamhet, skulle västerlänningarnas goda karaktär med tiden försvinna. Även i dag finns det intellektuella som menar att något mycket viktigt håller på att gå vår välbärgade del av världen förlorad.
Niall Ferguson är professor i historia vid Harvard. Hans verk har helt uppehållit sig vid västerlandets uppgång och inte minst dess förestående fall. Ferguson menar att västvärldens stater i dag kännetecknas av deras gigantiska byråkrati, som straffar strävsamma individer, och välfärdsstater som belånat länder bortom räddning och som inte minst förslappat västerlänningarna i en sådan omfattning att de – till skillnad från sina förfäder – gör sitt yttersta för att inte arbeta. Kort och gott har det moderna samhället urholkat mycket av den tåga som en gång gjorde västvärlden möjlig.
Hans dom är hård men talande för de problem som hemsöker Europa. Möjligen befinner sig också västvärlden i ett slags långsamt förfall och förklaringen ligger med stor sannolikhet i att den protestantiska moralen är inte längre något europeiskt allmängods. Men att trenden skulle vara omöjlig att vända är en överdrift och frågan är om inte nyckel till den förlorade moralen ligger genom att återvända till den mark där kristendomen har sina rötter – Israel.
Europas judar har trots sekler av förföljer, trakasserier och diskriminerande särlagstiftning varit sällsynt framgångsrika. De har genom historien varit kontinentens ”mellanhänder” och i vissa länder helt dominerat detaljhandel och hantverksskrån. Få minoriteter lär dessutom ha lämnat efter sig så många intellektuella. Det är sannolikt ett av världens mest strävsamma folk och det är ett arv man har tagit med sig till Israel.
På senare år har Israel blivit förärat namnet ”The Start up Nation” och det på god grund. Inget annat land ser så många nya företag per capita och en stor andel av dem är högteknologiska. Det har det gjort landet förmöget och väntas inom ett decennium vara ett av världens femton rikaste.
Emellertid är det ett land med många nyanser. De israeliska lönerna är låga, levnadskostnaderna höga och inkomstskillnaderna stora. Föga förvånande har också landet störst andel fattiga inom OECD. Det är inte ovanligt att en ung israel har flera arbeten för att erhålla en lön som står i paritet med västerländska. Välfärdsstaten är relativt liten och en dryg femtedel av statsbudgeten går till den israeliska försvarsmakten. Israelerna känner sig betydligt mer otrygga än övriga västländer och som en naturlig följd sparar landets befolkning mer än gemene europé – olyckorna är många man vet aldrig när sparkapitalet kan komma till pass. Det israeliska livet är med andra ord ett hårt sådant.
Möjligen är det också i svårigheterna som man finner roten till den israeliska strävsamheten. Israel är format – och genomsyras fortfarande – av de existentiella hoten mot dess befolkning. Detta vare sig man talar om de många yttre krafter som önskar tillintetgöra landet eller den påträngande utmaningen för gemene israel med att skrapa ihop medel nog till en vardag värd namnet.
Här finns att lära och kanske ligger västerlandets räddning inte lika mycket i att blicka mot den kristna världen som mot den judiska. Inte i det avseendet att man bör eftersträva en tillvaro likt den israeliska. Utan i lärdomen om att en befolknings strävsamhet, som är en förutsättning för dess välstånd, är tätt förbunden med dess insikt om att man aldrig ta något för givet – precis som de gamla protestanterna aldrig var kunde vara säkra på om de var garanterade en himmelsk biljett av frälsaren som korsfästes vid Golgata.