Spara och Slösa är namnet på två seriefigurer. Det går alltid bra för Spara, hon som inte kastar bort pengarna. Tyvärr är inte verkligheten lika rättvis, som i fallet med de svenska Arlabönderna och Arla.
”Vi har slösat”, var rubriken i Dagens Industri, första december 2015, när Arla Foods Sveriges vd Henri de Sauvage Nolting berättade hur chefer satt sprätt på bondekooperationens pengar. Samtidigt som det låga mjölkpriset pressade Arlas ägare, bönderna, hölls bjudmiddagar och golfrundor. Att Arlas erkännande kom åtta timmar efter att SVT:s Uppdrags granskning skickat över frågor är en märklig tillfällighet. Nu forstätter skandalen efter att tv-inslaget sänts.
Undersökningen visar att vd-frun fick en Parisresa betalad av Arla. Något de Sauvage Nolting försvarar med att det var jobbrelaterat. Även om Arla inte når upp till fackförbundet Kommunals nivåer av slöseri är uppgifterna anmärkningsvärda. Arla är en kooperation som ska skapa nytta för medlemmarna. Grunduppgiften är att sälja medlemmarnas mjölk till bästa pris. De svåra tiderna för mjölkbönderna gör slöseriet än värre. Under 2015 försvann 280 stycken mjölkgårdar, enligt Lennart Holmström, expert på mejerimarknad, LRF Mjölk.
Slöseriet skyller de Sauvage Nolting på en osund kostnadskultur. Att det uppstått ett tjänstemannavälde är troligt när ägarna är många och spridda. Kontrasterna mellan ägarna och vissa Arlaanställda är stora. Mjölkbönder tvingas lämna släktgårdar till tvångsförsäljning medan Arlacheferna har konferensräkningar på summor som kunde räddat enskilda gårdar från konkurs. Men kontrasterna är fler.
För många av tidigare generationers bönder var kooperationerna heliga. Inställningen var att den krona som en lantbrukare tjänade på att sälja sin mjölk till annan aktör än kooperationen stals från grannen. Nu står bönderna istället på kö för att lämna Arla, men planen var en annan.
I slutet på 1990-talet var mjölkmarknaden i förändring på grund av EU-inträdet och jordbrukspolitiken. Svenska mjölkgårdar kunde producera mer än vad marknaden behövde. Öresundsbron riskerade ge billigare mjölk från Europa ett landfäste i Sverige. För att möta konkurrensen och säkra avsättningen för svensk mjölk skulle Arla bli större. Det skedde genom sammanslagningar med andra kooperationer.
I takt med att Arla växte och fick medlemmar i andra länder minskade de svenska böndernas betydelse. Regeln är en medlem, en röst. År 2014 hade Arla 13 413 mjölkbönder som ägare, bara 3 366 av dem fanns i Sverige. Under 2014 bidrog Danmark med mest mjölk och Storbritannien var största marknaden. Namnet Arla lurar oss att tro att företaget är svenskt.
Den stora skandalen är inte att Arlacheferna slösar medan bönderna måste spara. Värst är att Arla verkar befinna sig i en annan verklighet. Det är ett hårt öde för de bönder som fattade beslutet att ett större Arla skulle säkra landets mjölkproduktion. Sanningen är att svenska mjölkbönders kris inte längre är mejerijätten Arlas kris.