Till saken hör i regel också en idé om att projektet skulle gynna näringslivet. Därför är det på sin plats att ta till sig vad skattebetalarna och näringslivet i stort tycker om kommunala arenabyggen.
Kommunernas villighet att satsa på arenor var tydlig redan för ett decennium sedan. Då genomförde Näringslivets tankesmedja Timbro och Slöseriombudsmannen en granskning av byggena, vilken redovisades i rapporten Arenafeber. Dåvarande Slöseriombudsmannen kommenterade rapporten så här. ”Arenafebern är svårt att kritisera eftersom det lätt framstår som att man är emot idrott och nöjesliv. Men faktum är att arenabyggena blir gökungar i de kommunala boen.”
Rapporten visar att såväl politiker som tjänstemän i regel överskattar möjligheterna med en arena. Projekten vinner ofta politikernas stöd i ett tidigt skede, när beräkningarna av investeringskostnaderna är runt hälften av den slutgiltiga kostnaden och då det saknas beräkningar över driftkostnader.
Skattebetalarna sägs först inte behöva bidra till investeringar eller driftkostnader. Men sedan ändras spelplanen, de privata aktörerna hoppar av och kvar står kommunen och tvingas driva projektet vidare. I regel får skattebetalarna stå för huvuddelen eller hela kostnaden. I fler än hälften av de studerade projekten ökade kommunernas ekonomiska ansvar för arenan samtidigt som de beslutade om neddragningar i andra kommunala verksamheter.
År 2014 genomförde Sveriges Radio en granskning kring 43 arenor som byggts under 2000-talet. Inte någon arena bar sina kostnader. Och nyligen följde Timbro upp sin nu tio år gamla studie – i rapporten Arenakrasch. Resultaten från den tidigare studien står sig och har blivit än tydligare. Bristande beslutsunderlag, mångdubblade kostnader och kommuner som sitter fast med Svarte Petter efter att ”offentlig-privat samverkan” slutat samverka.
Rapporten visar också att kommunens tidiga förbindelser i projektet, tillsammans med dess bristande erfarenhet av liknande projekt, öppnar upp för särintressen att driva frågan vidare i fördyrande riktning. Normalstora kommuner, i Västerviks storlek, står nu fast med driftskostnader på tiotals miljoner kronor om året. Rapporten visar hur dyra arenor slår mot breddidrotten och bidrar till nedskärningar i välfärden.
Slutsatserna för vår kommun är tydliga. Arenor gynnar inte ekonomin. De tar pengar från skola och omsorg. Avsevärt mer än man tror från början. Något enstaka arenaprojekt i Timbros rapport avviker från denna bild. Det är renodlat kommunala projekt som med noggrannhet lyckas räkna rätt från början och av sparsamhet begränsar arenan till ett befintligt behov. Även renodlat privata projekt kan lösa sådana behov.
Men nej, arenaprojekten gynnar inte näringslivet. Näringslivet gynnas av en fri marknad, åtskillnad mellan privat och offentligt, tydliga spelregler och kloka offentliga investeringar. Stora och dyra arenor gynnar endast enskilda företag, föreningar, elitlag och dess supportrar.
De regeringsbärande partierna i kommunen tävlar om att lova mest på området. Men ett politiskt ledarskap vore att inte lova nya arenor. Och att inte bara fråga dem som har en personlig vinning av en ny arena. Vill man minska skattebetalarnas kostnader eller gynna näringslivet med en ny arena är det lämpligt att ta till sig vad dess företrädande organisationer tycker om saken.