Är plast vår enda last?

Ledare2019-07-09 04:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Ökad återvinning, minskad konsumtion och minskad nedskräpning. Regeringens recept för att minska den miljöförstöring som plastprodukter orsakar är så långt mångsidigt och lösningsorienterat. Men trots det är beskattning och förbud de enda faktiska förslagen på åtgärder. Några veckor efter den aviserade skatten på plastpåsar meddelade regeringen nyligen en vilja att vidga EU:s förbud av vissa plastprodukter till ännu fler.

Att beskatta plastpåsar och förbjuda bland annat bestick, muggar och matbehållare i plast må vara relativt enkelt för miljöminister Isabella Lövin (MP), med stöd av S, V, C och L. Men de bestraffande åtgärderna är både missriktade och, när det gäller plastpåsarna, utan bevisad effekt för miljön. Det är nämligen inte tillverkningen utan nedskräpningen och förbränningen av plast som är det faktiska problemet.

Förbud och beskattning av produkter saknar därför legitimitet eftersom de inte riktar sig mot själva nedskräpningen och felsorteringen. Och av regeringens aviserade utredning framgår att det inte finns några planer på att främja återvinning och därmed minska nedskräpning. I förbuden och beskattningen görs heller ingen skillnad på om produkten är gjord av återvunnen plast eller inte.

Enögda plastförbud är inte bara missriktade – de riskerar också att inte leda till några som helst framsteg när det gäller människors egen medvetenhet om vilka handlingar som är dåliga respektive bra för miljön. Om staten förbjuder plastmuggar slipper människor göra egna överväganden om man verkligen behöver den där engångsprodukten, eller se till att den faktiskt hamnar i rätt återvinningskärl.

Om människor inte själva behöver tänka efter kan det i stället leda till en annan konsumtion som är lika illa eller sämre för miljön. Om det som är dåligt förbjuds eller beskattas måste väl det betyda att allt som är tillåtet är okej? Så är det naturligtvis inte, men det är sådana signaler regeringen skickar genom att med enögda åtgärder rikta in sig på plasten.

EU:s förbud mot vissa plastprodukter är en överdrift i sig, men S-MP-regeringen visar här prov på ytterligare en katastrofal överimplementering. Vi har ännu inte sett vilka effekter EU:s plastförbud kommer att få, vilket gör det dumdristigt av regeringen, C och L att också slänga med muggar och matbehållare i utredningspåsen. Lövin kallar det att gå före (SR 8/7), men om det faktiskt är mot en bättre miljö är oklart.

Med enbart piska men utan morot kan regeringen begränsa en viss konsumtion. Men vad människor gör i stället, och hur det i sin tur påverkar miljön, verkar den bry sig mindre om. Inte minst miljöpartister tycker om att prata om insatser för framtida generationer. Men när resultaten av nutidens politik väl blir synliga för dem är det rimligen faktisk effekt, inte flest förbud, som räknas.