Vad hände med de hoppfulla Moderaterna? När Ulf Kristersson tillträdde som partiledare för Moderaterna var det med den nygamla visionen om att Sverige ska vara ett land för hoppfulla. I sitt installationstal beskrev Kristersson det förhållningssätt som han önskade skulle genomsyra partiet: ”Jag tror mycket mer på hoppfullhet än hopplöshet. Jag rädd för en politisk kultur som odlar missnöjet och göder fruktan att allt redan är kört, att allt ändå kommer gå åt skogen. För det behöver det inte alls göra. Och det avgör vi själva. Få problem löser sig utan ansträngning, men många problem kan lösas trots att de är svåra.”
Jämfört med budskapet från Socialdemokraterna inför valet 2014 var det en ovanligt positiv berättelse som kom från det ledande oppositionspartiet. Moderaterna, som med rätta har anklagats för att ägna för mycket kraft åt taktik, levererade det som saknades i politiken – en framåtsyftande politisk berättelse.
Socialdemokraterna, som är det andra partiet som på allvar kan tänkas leverera en bred och sammanhängande berättelse med förankring i reformer, hade heller inget direkt att sätta emot visionen om ett land för hoppfulla. Socialdemokraternas valstrategi var snarare att beskriva det politiska landskapet som auktoritärt och betona behovet av krafttag mot skenande problem.
Att fullt ut stå för ett hoppfullt budskap i ett politiskt landskap allt mer präglat av pessimism verkar dock inte Moderaterna ha velat eller vågat göra. I stället blev valbudskapet en utpräglad floskel – ”Nu tar vi tag i Sverige”.
Kanske var det ändå strategiskt lämpligt att dra ner på de mest sockersöta framtidsbeskrivningarna, givet utbredningen av uppfattningen att Sverige är på väg åt fel och att M var i opposition. Berättelsen måste vara verklighetsförankrad. Men när partierna – med Centerpartiet som det möjligen enda undantaget – gör samma taktiska övervägande blir resultatet något som liknar en tävling i att beskriva en mörk framtid i dova färger. Då görs också lätt avsteg från hur verkligheten faktiskt ser ut.
Och visst finns det allvarliga problem. De statliga kärnfunktionerna Försvaret och Polisen behöver stärkas. Inom vård, skola, omsorg finns också komplexa svårigheter som blir allt viktigare att adressera framöver. På arbetsmarknaden finns även en besvärande obalans. Arbetsgivarna söker med ljus och lykta efter personer med rätt kompetenser samtidigt som många andra är arbetslösa. Att många som går utan jobb är utlandsfödda pekar på de djupa integrationsproblemen.
Att vankelmod sprider sig är inte konstigt. Men ska situationerna lösas behövs en bred reformagenda med ett hoppfullt anslag. Och här är fältet någorlunda fritt för Moderaterna.
Det märkliga är dock att partiet inte betonar mer att Sverige behöver bli ett land för hoppfulla – det om något är ju ett argument för Ulf Kristersson som statsminister.