Att unga snattare beter sig illa är ett problem som såväl samhället som föräldrarna måste ta itu med, menar ledarskribenten.
Orden är Per Geijers, säkerhetschef på Svensk handel (VT 6/5). Handlarna går miste om allt fler miljarder varje år. Man slutar sälja varor som man ändå inte får betalt för. Arbetsmiljön för personalen försämras och var fjärde handlare överväger att flytta eller lägga ned verksamheten.
Att ”något gått fel” när företagare, personal och hederliga kunder blir lidande istället för de kriminella är det minsta man kan påstå.
Ett grundläggande problem är att butiker som ägs och drivs av företagare länge betraktats som en allmänning. En yta som alla har rätt att vistas i och strosa runt i som ett eget vardagsrum. Det är en förklaring till att butikerna haft svårt att porta snattare eller personer som inte handlar.
Det är också en förklaring till att det tog så lång tid att få igenom lagen om tillträdesförbud till butik, trots att behoven varit tydliga under många år. Även om lagändringen är ett steg i rätt riktning så löser den inte merparten av problemen. Den kräver ett åklagarbeslut, en skriftlig anmälan och en polisanmälan mot personen. Men butikspersonalen har annat att göra än att administrera anmälningar. Och även om de har tiden så är det ofta svårt att veta vilka individer i en återkommande grupp som snattar och vilka som inte gör det. Dessutom gäller lagen endast personer över 15 år.
Det som krävs är framför allt en attitydförändring kring butikslokaler. Visst behöver alla människor ha viss tillgång till varumarknaden för att kunna få tillgång till mat och livets nödvändigheter. Och visst finns det anledning att kräva rättssäkerhet om en person ska portas helt. Men butiker är och bör betraktas som en marknadsplats, en företagslokal och en arbetsplats. Inte en allmänning.
Att de juridiska konsekvenserna i stort sett uteblir för kriminella är ett problem i sig. Att de kan fortsätta bete sig illa och vandra runt i stadens butiker som om de ägde stället är ytterligare ett problem.
När man med det i minnet läser VT:s artikel om Hemköp i Västervik blir man mörkrädd. Här beskrivs en situation där ungdomsgäng tagit över makten helt från handlare i city och resten av samhället. Att de tar flera snattare varje vecka men att det är en droppe i havet. Högstadieelever som kommer i stora grupper där endast någon handlar, och som blir arga och otrevliga i grupp när personalen försöker prata med dem. ”Vi har inte en chans när de är kommer in 80 skolelever på en rast”, berättar butikschefen.
Man får närmast bilden av högstadiegangsters som sätter sig över såväl lagen som allmänt hyfs och medmänsklighet. Om verkligheten ens är i närheten av den här beskrivningen behöver vi fråga oss hur det blev så här. Och framför allt hur det får ett slut. Inte bara för resten av samhället utan för att individerna ska slippa bära vidare på antisocialt beteende längre än nödvändigt.
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.
Om vi bortser från möjligheten att dagens ungdomsgeneration plötsligt tappat all förmåga till empati så återstår att fråga hur vi ändrar den här destruktiva gruppkulturen. Huvudansvaret ligger givetvis på föräldrarna. Men även skolan har ett fostrande ansvar. Särskilt när de destruktiva gruppkonstellationerna synes komma därifrån. Skolan bör kunna bidra till att skapa insikt i hur sådana beteenden skadar andra.
Vill föräldrar och samhället i stort betrakta dessa beteenden som ett utslag av ungdomligt oförstånd så kan man påminna om att det finns en sak som biter bra mot sådant. Och det är konsekvenser.