Ingen har undgått den tragiska attacken mot franska satirtidningen Charlie Hebdo. Tio journalister och tre poliser har hittills fått sätta livet till efter att en grupp islamister brutit sig in på redaktionen och öppnat eld. Deras motiv var hämnd, efter att tidningen publicerat ett flertal bilder av profeten Muhammed.
Vare sig det sker i korsets eller halvmånens, den röda stjärnans eller svastikans namn, så finns det inget som rättfärdigar det barbari som utgör illdåd likt händelserna i Paris. Det är ett brutalt angrepp mot 13 individer och deras anhöriga, en grov kränkning av livets helgd och ett uselt försök att kväsa yttrandefriheten med våld.
Mitt i allt mörker skymtas dock en strimma av ljus. Hundratusentals individer har under det gångna dygnet mötts över religions-, nations- och partigränser. De enas under parollen ”Je suis Charlie”, eller jag är Charlie. Det är en rörande manifestation till stöd för den fria pressen och de drabbade. Frågan är bara om alla verkligen har rätt att slå sig för bröstet som en rakryggad försvarare av yttrandefriheten?
Islamismen är samtidens mest våldsbenägna gruppering, beredd att göra vad som helst för att skrämma eller dekapitera sina meningsmotståndare till tystnad. Samtidigt är de militanta islamisternas metoder och obskyra tolkning av islam en skymf för så gott som alla muslimer – det får inte glömmas bort i en debatt om islamism, som lätt spiller över till att bli godtycklig kritik av religionen.
Likväl får hotet från islamisterna inte förminskas. I Syrien utbildas och strider nu tusentals medborgare från Västvärlden för IS. Deras krig är globalt och väl hemkomna är de en fara för Europa. Då är de även en fara för Sverige. Till och med en fara för Västervik. Våra politiker kan inte längre se med blida ögon på terrorresorna eller organisationerna som uppmuntrar dem. Då är det inte en fråga om, utan när nästa våldsdåd inträffar.
Men det är inte bara religiösa terrorister som i skrivande stund utgör ett reellt hot mot den västerländska demokratin. Även här hemma finns de som gör sig skyldiga till att kväsa yttrandefriheten.
Med önskan om att inte uppröra någon genomsyras inte minst debatten om Muhammedkarikatyrerna av anklagelser och hänvisningar till hetslagstiftningen. Risken för att utpekas som någon med grumliga åsikter har skapat ett räddhågset debattklimat som allt oftare leder till att skillnaden mellan ont och gott relativiseras. Senast exemplifierat genom SR:s korrespondent Alice Petrén som menar att redaktionen knappast var oskyldig, eftersom den med sina nidbilder faktiskt attackerat profeten (Ekot 8/1). Även om hon ångrar uttalandet, visar det hur den goda intentionen om att inte trampa någon på tårna lätt legitimerar extremisternas världsbild – något som i förlängningen riskerar att begränsa våra mest grundläggande friheter.
Alla friska demokratier tål satir och förnärmade individer. Först när det är en insikt som praktiseras i den vardagliga debatten och inte bara något som med lätthet kan ropas i samband med brutala våldsdåd, kan vi alla kalla oss Charlie.