De fel som regeringen har gjort kan spåras mycket längre tillbaka än början på coronaåret 2020. Löfvenregeringen och dess föregångare står ansvariga för allvarliga strukturella problem inom äldreomsorgen som inte har åtgärdats. Det handlar bland annat om ansvarsfördelningen mellan kommuner och regioner, personalens befogenheter och de anställdas utbildningsnivå. På grund av detta och mycket mer stod äldreboendena illa förberedda redan från början, när pandemin kom till Sverige.
Detta betyder inte att regeringen har haft helt fel i sina anklagelser mot regioner och kommuner. Även kommissionen pekar på att bland annat många timanställda varit en bidragande faktor till smittspridningen, och att regionerna har visat stora brister. Men i kalkylen finns också problem som kommuner och regioner inte har kunnat påverka. Till exempel att kommuner inte kunnat anställa egna läkare, och att testningen skett för långsamt och i för liten omfattning.
En viktig slutsats från kommissionen är att det är den omfattande smittspridningen i samhället som är den främsta orsaken till att viruset slagit så hårt mot äldreboendena. Det bästa sättet att skydda de äldre hade alltså varit att fokusera på att begränsa den totala smittspridningen. Men i stället hade regeringen och Folkhälsomyndigheten en uttrycklig vilja att skydda de äldre, medan restriktionerna för resten av befolkningen var mer tillåtande. Och när viruset väl tog sig in på boendena fanns långt ifrån goda förutsättningar för att hantera det.
Diskussionen om vem som bär ansvar för smittspridningen och hur viruset drabbat de äldre är viktig. Därför är det allvarligt att regeringen vägrat se sin egen skuld i de verksamheter som kommuner och regioner driver. Viktigt är nu att regeringen inte bara plockar russinen ur kommissionens betänkande och enbart stämmer in i de förklaringar som statsminister Stefan Löfven (S) och hans ministerkollegor redan har lagt fram. För den allvarligaste kritiken riktas mot just dem.
Vem som egentligen har gjort fel är ofta en fråga för diskussion i offentlig sektor, där många olika aktörer brukar ha mer eller mindre med saken att göra. Det bästa vore om alla rannsakade sin egen verksamhet, i stället för att bara peka på någon annan. Och detta gäller särskilt regeringen, som sitter på den största och mest omfattande makten.
Om regeringen ser att något är allvarligt fel inom äldreomsorgen duger det inte att hänvisa till det formella ansvaret hos kommuner och regioner. En regering som verkligen bryr sig om att rädda de äldre från smittan gör allt för att hjälpa till, och rannsakar sig själv när något går fel.