Sveriges politiska ledare synes ha svårt att lära sig av kriser och katastrofer. Brister inom krisberedskap och krisledning tydliggörs varje gång, utredningar startas, men utan att några större förbättringar genomförs.
Aud Sjökvist, regeringens särskilda utredare efter storbranden 2014, är synnerligen kritisk. Hon påtalar att det finns tillräckligt många utredningar - inte mindre än 30 olika utredningar och rapporter har gjorts bara efter branden 2014. Efter varje större kris anmärker utredningarna på i princip samma brister: Gradvis nedbantad räddningstjänst, bristande tillsyn, diffus styrning genom mål och principer, samt avsaknad av en krisledande myndighet. Idag är det varje kommun som ansvarar för krisledningen, de flesta utan större erfarenhet av att hantera katastrofer.
I en krönika i Dagens Samhälle (24/7) beskriver Malcom Kyeyune det hela på ett träffsäkert vis. ”Det våra ledare gör, gång på gång när en kris är i antågande, är att huka, ducka, vända blicken mot fötterna, och stå still. Krisen kommer, och man står orörlig och accepterar den. Man tar smäll på smäll, mumlandes något om att man varit naiv eller att det nu behövs fler utredningar eller vad det nu kan vara. Sen när väl stormen blåser över, då reser man sig sakta och räknar in hur stor skadan blev. Puh, vi förlorade bara så mycket i mätningarna. Pust, vi behövde inte sparka mer än en eller två höga chefer. En lättnadens suck: det blev inte värre ändå här.”
Den stora frågan är varför det alltid blir så här. Kyeyune ser en orsak i att det politiska systemet inte utkräver ansvar och att passivitet belönas. Det är ett rimligt samband. Men när kunskapen uppenbarligen finns. Och vi återkommande påminns om behovet, utan att förändring sker. Då synes förklaringen finnas i den svenska mentaliteten – det svenska högmodet.
På individnivå är vi i Sverige noga med att ingen får förhäva sig och tro att man är bättre än någon annan. Istället tar vi ut vår självgodhet på den kollektiva nivån. När vi jämför oss med andra nationer synes vår självgodhet inte ha några gränser. Vi har insett mer, kommit längre, lämnat de oförstående bakom oss sedan länge. Vi synes vara världens bästa folk, i världens bästa land, som består av individer som är exakt lika bra.
Det svenska högmodet fäller oss gång på gång. När samhällsproblemen är tydliga och kunskapen finns, men vi ändå envisas med att allt för länge fortsätta i samma riktning. I vårt omhändertagande och tillitsfulla samhälle finns ingen grund för organiserad brottslighet, så det kan väl knappast vara något större problem. I skolan har vi ju förstått att kunskap är relativt och att det därför är viktigare att betygsätta samarbetsförmåga, trots allt sämre mätbara kunskaper hos eleverna. Eftersom vi har varit så skickliga på att undvika krig så behöver vi inget försvar att tala om. Vi är ju trots allt bäst i världen på att lösa konflikter genom att tala med varandra. Kris och katastrof är främst något som inträffar någon annanstans, inte i vårt trygga och välorganiserade samhälle.
I Sverige löser vi dessutom problem genom att samtala oss fram till lösningarna. Vår utpräglade vilja att nå konsensus har sina förtjänster. Förmågan till krisledning är inte en sådan. Särskilt i vår konsensuskultur behövs en krisledningsmyndighet. En organisation med kunskap och erfarenhet, som tar ledningen vid stora kriser.
Utöver en krisledningsmyndighet behöver civilförsvaret uppgraderas. Försvarets roll vid liknande kriser behöver utvecklas. Krisberedskap måste upp på dagordningen, även lokalt, och kommunerna behöver ha med skogsbränder i sina beredskapsplaner.
Det enda vi vet med säkerhet är att kriser och katastrofer kommer att inträffa igen. Vilka konsekvenserna blir nästa gång avgörs av politikernas vilja att lära sig här och nu.