Människorna mellan stolarna är namnet på en rapport av Fredrik Hultman (Timbro 23/8). Hultman har analyserat den rättsliga bakgrunden till att personer som kommer till Sverige för att arbeta nekas uppehållstillstånd. I rapporten finns åtskilliga exempel på personer som kommit till Sverige för att arbeta, skapa sig ett bättre liv, men som utvisas för att man till exempel tjänar ett par tior för lite i månaden.
För att få arbetstillstånd i Sverige måste två grundläggande krav uppfyllas. Den som får arbete ska kunna försörja sig genom tjänsten och arbetsvillkoren ska inte vara sämre än de kollektivavtalsenliga villkoren.
När man ansöker om förnyat arbetstillstånd görs samma prövning igen. Om något av kraven inte är uppfyllt förlorar man tillståndet. I rapporten finns exempel på personer som förlorat tillståndet för att de missat en försäkring man borde haft enligt branschens kollektivavtal.
Det finns förstås poänger med att ha krav som måste uppfyllas. Om det inte finns några krav kan systemet utnyttjas. Det finns en oro för lönedumpning från låglöneländer, eller att arbetskraft far illa. Men dagens system gör att personer som vill arbeta i Sverige, betalar skatt och gör rätt för sig blir hemskickade. Det är svårt för en person som kommit till Sverige att veta om kraven är uppfyllda från första dagen. I Sverige finns inget formellt krav på kollektivavtal, och olika kollektivavtal säger olika saker.
Hultman lyfter även fram är att det är svårt att göra ett spårbyte och ändra sin ansökan om arbetstillstånd. För det måste den asylsökande haft en anställning i minst fyra månader när man får avslag på asylansökan, och i minst ett år framåt. En man från Irak som doktorerat i matematik och arbetat på den Irakiska centralbanken fick inte stanna för att arbeta i Sverige som managementkonsult då han bara arbetat i två månader när hans asylansökan blev avslagen.
Regeringen utreder nu dessa regler för att kunna stävja missbruk. Det är bra att fusk kan upptäckas. Men Sverige förlorar på att utvisa personer som arbetar och gör rätt för sig i Sverige, samtidigt som det är traumatiskt för personer som levt och arbetat länge i Sverige att utvisas – trots att de trott sig göra rätt.
Det är orimligt att arbetstagare kan förlora arbetet för små missar. Reglerna för arbetskraftsinvandring borde vara mer flexibla. Det är svårt för en person som bara varit några månader i Sverige att utan juristhjälp känna till villkoren på svensk arbetsmarknad. Inte ens den som jobbat i Sverige och kan språket har full insikt i hur kollektivavtalets villkor ser ut.
Rapportförfattaren föreslår att kravet på fyra månaders arbete bör kunna frångås vid spårbyte om sökanden har en fast anställning och säker försörjning. Det är rimligt. Regler ska finnas för att se till att ingen utnyttjas. Inte för att utvisa den som gör rätt för sig.