Under intervjun hann Lööf nämna ”mitten” eller” den breda politiska mitten” inte mindre än tio gånger. Man kunde nästan undra om Annie Lööf fått samma medietränare som Anna Kinberg Batra. Den förra moderatledaren brukade ju under intervjuer gärna upprepa ordet ”ansvar” i var och varannan mening, tills det blev nästan parodiskt.
Tittarna förstod att Annie Lööf önskar förknippas med den politiska mitten lika hett som Kinberg Batra ville förknippas med ansvarstagande. Och som retoriskt grepp är det smart att tala om mitten. Många väljare är trötta på vad de upplever som en polarisering av politiken. För dem kan det vara lockande att rösta på något som uppfattas som lagom.
Problemet är förstås att det nya Centerpartiet är allt annat än lagom. Partiet har i många frågor antagit ståndpunkter där man står långt från vad vanligt folk tycker. Kärnkraften och migrationen är kända exempel. Men man kan också notera att Centern är tysta i frågor om brottsbekämpning och våldsbejakande extremism. Partiet verkar heller inte tycka någonting om skolan. I arbetsmarknadspolitiken vill man se fler enkla jobb, lägre trösklar – det vill säga lägre löner för arbetstagare – och lägre beskattning av företag. Det är knappast vad som traditionellt har ansetts vara mittenpolitik.
Men var finns då mitten? Widar Andersson, chefredaktör på socialdemokratiska Folkbladet, gjorde en intressant analys när han 2018 pläderade för att den politiska mitten finns där de stora väljarskarorna står, nämligen skärningspunkten mellan S, M och SD.
”Här finns de stora väljargrupperna samlade i förväntningar om minskad invandring, bättre integration och en starkare rättsstat med hårdare straff.”
Om vi skulle acceptera Anderssons definition av mitten, som det som flest väljare önskar, är Centern knappast ett mittenparti. De är inte ens del av ”den breda politiska mitten”. Centern kan snarare räknas ihop med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Det är det redan många som verkar göra. I SVT Agendas faktabakgrund till intervjun med Annie Lööf berättade man bland annat att Centerns och Vänsterpartiets väljare tycker allt bättre om det andra partiet. Bryggan från C till Miljöpartiet finns sedan flera år. De båda gröna partierna konkurrerar om storstadens urbana och livsstilsliberala väljare.
Det enda som gör att C inte rakt av kan räknas in i den vänstra falangen av det rödgröna blocket är den nyliberala ideologin. Men bara för att ett parti har en sammantagen politik som spretar och inte passar in bland andra partier innebär det inte med automatik att man har hittat till mitten. För att använda ett kungligt uttryck, betyder det snarare att partiet är ”all over the place”.