Förväntan och förtvivlan kanske kan sägas vara de känslolägen mellan vilka många elever pendlat inför skolstarten. Många ser fram emot att börja i skolan igen efter sommarlovet eller för första gången, andra fasar. Även barnens föräldrar har blandade känslor inför skolstarten.
Med tanke på tillståndet i skolan så borde alla föräldrar vara djupt oroade över sina barns skolgång. Det handlar inte bara om den katastrofala kunskapsutvecklingen med sjunkande prestationer, vilka manifesterat sig monumentalt i de senaste PISA-undersökningarna, och ofullständiga betyg som följd.
Enligt en färsk rapport från antimobbingorganisationen Friends så känner sig fyra av tio barn, från förskolan till tredje klass, otrygga i skolan. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. BRIS, Barnens rätt i samhället, vittnar om att utsatta barn säger att de inte vet vem, vilken vuxen person på skolan, de ska vända sig till.
Detta är allvarligt. Alla ska naturligtvis känna sig trygga på skolan – överallt på skolan. Det gället även lärare som utsätts för kränkningar och våld av elever.
Den svenska skolan har flera problem. Lokalbrist och dåliga lokaler är ett problem, som på senare tid accentuerats då fler nyanlända barn måste beredas undervisningsplatser. Allvarligare är kunskapsinhämtningen, att mer än var femte grundskoleelev enligt Skolverkets statistik går ut nian utan fullständiga betyg. Lägger man därtill otryggheten i skolmiljön så har eleverna och deras föräldrar all anledning att oroa sig.
För att vända utvecklingen i skolan brukar universalmedicinen sägas vara mer resurser, fler lärare och annan personal, större budgetanslag och fler läsplattor. Tillräckliga ekonomiska resurser är naturligtvis viktigt men minst lika viktigt är en sund kultur i klassrummet.
Att tala om kultur är att beträda ett minfält i dessa dagar, då en stor del av debatten handlar om att avfärda alla föreställningar om att det skulle finnas en specifik svensk kultur och avfärda alla som talar om den som fascister. Men eftersom det fortfarande verkar vara tillåtet att tala om specifika företagskulturer så borde det gå bra att tala om en skolkultur.
Alltså en uppsättning värderingar och uppförandekoder som anses viktiga och berömvärda inom en grupp. Så som att sitta stilla och inte störa klassen, räcka upp handen, inte leka med mobilen, respektera sig själv och andra, inte mobba, listan kan göras lång. En stor del av den svenska skolans strukturella problem kan sägas handla om att man inte vågat stå upp för en skolkultur som möjliggör en effektiv undervisning.
Att be en stökig elev att sköta sig är inte en kränkning av några mänskliga rättigheter. Att låta orosanstiftare hållas i och utanför klassrummet är däremot att beröva övriga elever arbetsro och trygghet. Det måste till ett värderingskifte och hårdare tag för att skapa ordning i klasserna om alla ekonomiska resurser som tillförs skolan ska ha någon positiv effekt på kunskapsinhämtningen.