Det mellanmänskliga stödet var av det enklaste men samtidigt mest betydelsefulla slaget. Till exempel skickade man brev och vykort till fångar, advokater och ansvariga beslutsfattare. Budskapet var att världen såg och inte glömde de som satt fängslade. Amnesty hade inte bara en stor betydelse för många enskilda människoöden, organisationen var också ett uttryck och en symbol för tron på att världen gick i demokratisk och rättssäker riktning.
Nu har den utvecklingen kommit lite på sned, och det verkar tyvärr även gälla Amnesty. I förra veckan orsakade organisationen förvåning och besvikelse när den försvarade att klimataktivister attackerar kända konstverk. På sitt Twitterkonto lade Amnesty upp en film som visade hur aktivister kastade potatismos på ett verk av Monet och tomatsoppa på en målning av van Gogh. Attackerna beskrevs av Amnesty som legitima och viktiga för att uppmärksamma klimatfrågan. Allt under parollen ”tiden håller på att rinna ut”.
Kritiken är berättigad. Att beskriva förstörelse av kulturellt världsarv som civil olydnad är att göra våld på begreppet. Dessutom skedde attackerna i Tyskland respektive Storbritannien. Två länder där det finns yttrandefrihet och där det går utmärkt att väcka opinion för klimatfrågorna på många andra sätt än genom skadegörelse.
Amnestys märkliga ställningstagande är inte det första den här hösten. I augusti släppte organisationen en rapport som hävdade att ukrainska soldater gjorde sig skyldiga till brott när de försvarade civila byggnader mot ryska angrepp. Rapporten användes föga förvånande omgående i Putinregimens propaganda. Den ukrainska delen av Amnesty kände sig överkörda och flera experter på folkrätt kritiserade Amnesty för att ha missförstått krigets lagar. Den som tvingas att försvara sig kan ju sällan välja plats. Situationen uppstår därför att Ryssland angriper ett helt land och ofta riktar in sig på civila mål.
Varför Amnesty valde att gå ut med en rapport som var dåligt underbyggd och som spelade Putinregimen i händerna är inte klarlagt. Klart är däremot att Amnestys olika kontroversiella ställningstaganden gör att färre kan sympatisera med organisationen. Många som skulle vilja engagera sig för ökad rättssäkerhet i världen känner sig inte hemma när man försvarar kulturarvsförstörelse i klimatets namn, eller förvägrar den som angrips rätten att försvara sig.
Att Amnesty just nu blivit en mer ideologisk och mindre mellanmänsklig organisation är sällsynt dålig tajming. Rättssäkerhet, demokrati och yttrandefrihet är på tillbakamarsch på många håll. Världen skulle behöva det gamla Amnesty. Opolitiskt och på den förföljda individens sida.