Regeringen som riksdagen ska ta ställning till på onsdag består av Moderaterna och Kristdemokraterna, med M-ledaren Ulf Kristersson som statsminister. Det meddelade Kristersson själv tillsammans med talmannen Andreas Norlén på måndagen. Men den politik som en sådan regering kommer att driva är Alliansens, trots att Centerpartiet och Liberalerna tackat nej till att ingå i den. Dörren är alltså fortfarande vidöppen för C och L att stödja Kristerssons regeringsförslag, och på så vis verka för sin egen politik.
Även om risken är påtaglig att Kristersson röstas ned i riksdagen har Alliansen allt att vinna på att faktiskt låta riksdagen säga sitt i skarpt läge. Om Allianspartierna och Sverigedemokraterna röstar ja får man en regering som driver Alliansens politik. Men även om SD röstar nej har man åtminstone tvingat partiet att faktiskt visa vad det går för – inför de andra partierna och sina egna väljare.
Att behandla SD-ledaren Jimmie Åkessons krav på inflytande i utbyte mot stöd som ett ultimatum är nämligen långt ifrån verkligheten. Även Åkesson har väljare vars intressen han måste förvalta, och en betydande del av dem föredrar Kristersson som statsminister framför S-ledaren Stefan Löfven. Om SD ändå röstar nej till Kristersson, med risken att då få Löfven i stället, får det oundvikligen konsekvenser nästa gång väljarna ska rösta. Åkessons sits är alltså inte så bekväm som han ger sken av.
Även efter statsministeromröstningen kan C-ledaren Annie Lööf och L-ledaren Jan Björklund undvika det omtalade beroendet av SD på det sätt som Kristersson föreslår. Nämligen att förhandla med Socialdemokraterna i frågor där man kan komma överens, och i andra frågor spela på att SD mer eller mindre håller med Alliansen på flera områden – precis som man gjort i riksdagen då SD röstat för Alliansens förslag. Att detta ibland kommer att leda till att vissa förslag inte går igenom är inte hela världen. Tvärtom tvingar det Kristerssons regering att utforma precisa förslag som fångar in regeringsunderlagets åsikter.
C och L måste här se förbi partipolitiken och i stället se de sakpolitiska möjligheterna. Båda partierna har alla förutsättningar att driva och få igenom reformer i frågor som ligger dem nära. Det gäller inte minst L, som trots att partiet numera är Alliansens minsta enhet kan förhandla sig till omfattande politiska reformer i förhållande till sin egen storlek. Det är i Kristerssons föreslagna regering som dessa möjligheter finns, och de kommer inte att bli större av att processen förlängs.
Om Kristersson får ett nej av riksdagen är i stället risken att vi får behålla Stefan Löfven – den statsminister som en klar riksdagsmajoritet röstat emot. Den enigheten mot socialdemokratin får inte gå till spillo och falla tillbaka i de interna konflikter som tidvis handikappat borgerligheten före Alliansens tillkomst. För att säkra enigheten bör C och L gripa möjligheten att driva Allianspolitik.