Är det dags att säga adjö till Alliansen? Både ja och nej om man ska tolka de borgerliga partiernas senaste debattinlägg i DN 8/4.
De fyra partierna ska framöver lägga varsin budgetmotion och allianssamarbetet ska utvärderas i sin helhet. Emellertid sjösätter man i samma slag ett så kallat ”äntringskansli” vars syfte är förbereda borgerligheten för att friktionsfritt styra landet redan från första dagen den tar över regeringsmakten. Alliansen drar sig inte heller för att använda misstroendeförklaringar mot statsministern som vapen mot regeringen och som garanti för att den inte missbrukar Decemberöverenskommelsen. Det vill säga att regeringen utnyttjar avtalet för att skjuta politiken lång ut åt vänster, genom att till exempel slopa överskottsmålet.
Att de borgerliga partierna har bestämt sig för att ägna mer tid på varsin kant är välkommet. Alliansåren har gjort borgerligheten trött och vilsen. Inte minst har det mer än tio år långa samarbetet blivit kostsamt för de mindre allianspartierna, som oförtjänt får kämpa kring riksdagsspärren. De fyra åren i opposition erbjuder en god möjlighet att utveckla sin särart och på så vis stärka borgerligheten – kanske kan det långsiktigt leda till mer jämnstarka allianspartier. Och om allianspartierna ändå är så pass sammansvetsade som de påstår lär inte heller ensamseglandet äventyra det fortsatta samarbetet.
Emellertid finns inte bara skäl till ros – allianspartiernas besked innebär trots allt att de befäster Decemberöverenskommelsen. Genom att inte presentera någon gemensam budgetmotion ger man regeringen fri lejd fram till valet och äntringskansliet lär endast få arbeta i samband med en eventuell valvinst 2018 eller efter en lyckad misstroendeförklaring under innevarande mandatperiod mot statsministern, vilket skulle innebära nyval.
Även om onsdagens besked räddar en del av den ära borgerligheten förlorade i och med Decemberöverenskommelsen så förutsätter det att oppositionen är beredd att regelbundet göra allvar av hoten om missförtroendevotum mot regeringen. Borgerlig oppositionspolitik måste trots allt bestå av mer än ord, om allianspartierna vill försäkra sig om att rollen som rikets opposition inte faller i händerna på Sverigedemokraterna.