Folkpartiledaren Jan Björklund ger sin syn på Alliansens framtid och det egna partiets roll de kommande åren i DN (22/10). Anledningen till att Alliansen tappade regeringsmakten var enligt honom främst att man inte var tillräckligt offensiv i fråga om åtgärder för att minska arbetslösheten.
Man kan naturligtvis tänka sig att det finns ett direkt samband mellan valsegrar och hur mycket nya idéer kring jobbskapande åtgärder man går till val på. Och att Alliansen gått från majoritet år 2006, till minoritet år 2010, till att tappa regeringsmakten helt i år, därför att man inte levererat tillräckligt många nya lösningsförslag.
Även om Alliansen i efterhand upplever sig som lite defensiva i sysselsättningsfrågan under valrörelsen, så förklarar det inte att man tappade makten till de rödgröna, vars, i princip, enda gemensamma vallöfte var att göra Stefan Löfven (S) till statsminister.
Konsekvenserna av folkviljan, och väljarnas irrationella behov av ”förändring”, ser vi nu. Löfven är statsminister och verkar som sådan ganska upptagen med att lägga sig platt inför Miljöpartiets alla krav. MP har sex ministerposter, men mindre än sju procent av väljarstödet. Det verkar vara svansen som viftar hunden.
Det går naturligtvis att finna många olika förklaringar till regeringsskiftet men trovärdigheten i Alliansens jobbskapande och sunda ekonomiska politik är nog inte den ensamt avgörande.
Björklund berör i intervjun även integrationen av invandrare på den svenska arbetsmarknaden som ett område där de borgerliga har misslyckats. Så verkar ju onekligen vara fallet, stödet för Sverigedemokraterna kan inte förklaras på något annat sätt än att delar av väljarkåren var missnöjd med den förda politiken. Ska Alliansen göra en comeback i nästa val räcker det inte med att regeringen Löfven misslyckas, man måste också förstå varför stödet för SD ökat, främst på landsbygden.
Ett första större nederlag för regeringen kan komma snart, om dess budget inte går igenom. Här har Alliansen, som sedan länge har en gemensam budget, goda möjligheter att sätta käppar i hjulen för S och MP. Det förutsätter dock att Alliansen håller ihop.
Även om Folkpartiet, enligt Björklund, kommer att ägna tiden fram till nästa val åt att utmejsla den egna politiken så är han tydlig med att Alliansen består. Det är hälsosamt att de borgerliga småpartierna får en möjlighet att positionera sig i olika frågor utan att äventyra den enighet som regeringsansvaret krävt.
För Folkpartiets del kommer det att handla mycket om att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden genom att mjuka upp LAS och turordningsreglerna. Något Moderaterna inte vågade riskera av rädsla för LO. Ökade försvarsanslag är en annan fråga där FP känt sig hämmade av M:s prioriteringar.
Allianspartierna behöver inte vara eniga om allt och visa en enad front hela tiden, det viktiga är att man i ett skarpt läge kan sätta sig ner och komma överens. Efter Löfven kommer väljarna inse nyttan med att veta vilken politik man röstar för – innan valet.