Det här sänder en viktig signal till omvärlden, kommenterade en påfallande nöjd Peter Hultqvist (S). Försvarsministern presenterade nämligen den nya försvarsöverenskommelsen under fredagen, som slutits tillsammans med Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Folkpartiet lämnade som bekant förhandlingarna tidigare i veckan, eftersom partiet ansåg att det inte skulle kunna stå för utfallet i överenskommelsen.
Innehållet i den inriktningsproposition för försvaret, som riksdagen ska ta ställning till innan sommaruppehållet, hade heller inte fallit landets folkpartister i smaken och det har redan beklagats av Jan Björklund (FP).
Försvaret tilldelas ytterligare 10,2 miljarder kronor de kommande fem åren. Det är fyra miljarder mer än regeringens ursprungliga bud. Men det är också fyra miljarder mindre än de tre allianspartiernas 13,7 miljarder kronor, för att inte nämna åtta miljarder kronor mindre än vad Försvarsmakten säger sig behöva för att kunna utföra det uppdrag som riksdagen gett den.
Pengarna ska lösa försvarets akuta materiaproblem i form av fordon, ammunition och övningstimmar. Gotland får återigen fasta förband och flottans möjligheter till effektiv ubåtsjakt förstärks. Dessutom ska värnpliktiga kallas till regelbundna repetitionsövningar och långsiktigt ska försvaret utvecklas efter en modell vilken bygger på såväl professionella soldater som värnpliktiga.
Allianspartierna tycks inte heller få igenom sitt krav på en utredning om Nato. Förvisso ska en utredare ges i uppdrag att granska landets säkerhetspolitiska samarbeten med organisationer som FN, EU, OSSE och Nato. Men det är en pappersprodukt i socialdemokratisk anda eftersom denne inte får granska alliansfriheten. Försvarsministern konstaterade också, under vad som måste ha varit presskonferensens stoltaste ögonblick för regeringen, att den svenska alliansfriheten ligger fast de kommande åren.
I en alternativ värld, utan Decemberöverenskommelsen, hade de borgerliga kunnat lägga ett eget förslag och det hade vunnit i riksdagen med stöd av Sverigedemokraterna. Alltså inte något formellt samarbete utan med hjälp av det passiva stöd de övriga riksdagspartierna, på båda sidor om blocken, använt sig av förut. Men risken för att pekas ut som en partikoalition vilken bedriver sin politik med indirekt stöd av missnöjespopulismen är uppenbarligen större än viljan att leva upp till den politiska skyldigheten att försvara Sverige.
Nu står vi med en försvarsuppgörelse som är långt ifrån tillräcklig för att ens kunna försvara landet i en veckas tid och de tre allianspartierna har dessutom accepterat att alliansfriheten ligger fast, att det inte blir något medlemskap i Nato. Det kan inte beskrivas som annat än en monumental seger för Socialdemokraterna.
Borgerliga väljare har med det sagt all anledning att känna sig lurade och den enda viktiga signalen som riksdagspartierna sänt till omvärlden är att vi inte tar vår säkerhet på allvar – det drar skam över svensk rikspolitik.