Ryktet om Alliansen död är en smula överdrivet. Tanken på att de borgerliga partierna aktivt undvikit att driva igenom sin egen politik i form av gemensamma budgetar ger dock onekligen näring åt spekulationer.
I och med Decemberöverenskommelsen, DÖ, gavs regeringen Löfven fullmakt att regera. Allianspartierna förband sig att inte lägga fram någon gemensam budget som med SD:s hjälp hade kunnat gå igenom och sänka regeringen.
Formellt höll DÖ inte så länge men i praktiken gäller den fortfarande. Tanken var att SD inte skulle få något inflytande. Samtidigt som SD gått framåt i opinionen har Alliansen med undantag för C inte haft någon lysande utveckling.
Moderaterna fick i Aftonbladet/Inizios januariundersökning se sig omkörda av SD som fick 21,5 procent jämfört med M:s 21,3. En marginell skillnad, men psykologiskt betydelsefull. C noterade sitt högsta väljarstöd på 27 år med 9,7 procent också det ett resultat med psykologiska effekter.
För några dagar sedan öppnade M för att samverka med SD i utskotten och försöka samla Alliansen till en gemensam budget innan valet. En gemensam budget vill Centerns Annie Lööf inte medverka till. Det vore att kasta ut Sverige i en ”politisk cirkus”. I tisdags morse fyllde C:s andre vice ordförande Andes W Jonsson i att: ”M måste välja mellan SD och Alliansen” (SR 24/1). Jonssons kritik mot M var så hård att Lööf försökt mildra den i efterhand.
I tisdags eftermiddag gick så Ebba Busch Thor (KD) ut och förklarade att KD inte är intresserade av att bryta upp Alliansen. Även FP:s Jan Björklund har kritiserat M och framhållit vikten av Alliansen. FP och KD, som ligger på varsin sida om fyraprocentspärren, förstår värdet av Alliansplattformen för att få regera. C är lika beroende av Alliansen som FP och KD men har, åtminstone temporärt, självbilden av att vara Alliansen.
Björklund har rätt när han säger att ”Alliansen är viktig” men det är svårt att se att hans mål om en majoritet i nästa val ska kunna infrias. Så som man får förstå det existerar bara Alliansen om man får majoritet, vilket innebär att man blir större än S, V och MP och att de återgäldar Allianspartiernas tjänst och inte ställer till besvär med gemensamma budgetar.
Om tanken är att Alliansen ska återupplivas inför valet år 2018 så är det inte undra på att Alliansen knappt har någon puls i nuläget. Med ledning av rådande opinionsläge lär nästa valresultat resultera i ett ännu sämre läge för borgerlig politik. Vad händer med Alliansen om SD får över 20 procent och kanske till och med blir större än M och KD åker ur riksdagen?
Alla KU-anmälningar och tillkännagivanden till trots inger inte skuggboxning i opposition något större förtroende. Om målet är att genomföra mer borgerlig politik måste man vara beredd att laga efter läge, även om det innebär att få passivt stöd av SD för en budgetmotion och att samtala med SD i utskotten.