Sveriges största riksdagsparti anser sig fortfarande ha ett historiskt uppdrag att styra landet. Någon annan slutsats är svår att dra efter de första dagarna under regeringsbildaren Stefan Löfven.
Bara ett dygn efter den rödgröna valvinsten stod det klart att det inte blir något regeringssamarbete med Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt får kalla handen och orsaken är uppenbar. Löfven är för stolt för att välkomna det forna kommunistpartiet till regeringen. Dessutom skulle det omöjliggöra ett samarbete med Centerpartiet och Folkpartiet, vilka han är helt beroende av för att inte stå ensam inför de hårda förhandlingarna med Miljöpartiet.
Dilemmat är bara att allianspartierna har sagt nej, de vill inte ingå i någon regering med Löfven. Senast bekräftat av Annie Lööf under en presskonferens, efter hennes möte med talmannen Per Westerberg (Expressen 17/9). Socialdemokraternas regeringsunderlag består därmed av färre mandat än Alliansen. Man förstår att det framkallar kallsvett och manar till desperata angrepp mot de bångstyriga mittenpartierna.
C och FP anklagas nu för att inte vilja ta ansvar för landet, utan lämnar det i händerna på SD. En regeringskris är förestående och socialdemokratiska partistrateger hoppas att allianspartierna på så vis ska ge med sig – deras åtta år med regeringsmakten har trots allt kretsat kring att ta ansvar för Sverige.
Alliansen har dock allt att vinna på att behålla lugnet.
Det är bara ett parti med osund självbild som tycker det är rimligt att bedriva gemensam valrörelse med vänsterpartister, bara för att dagen efter valvinsten hugga dem i ryggen. Eller som förväntar sig att folkpartister och centerpartister ska komma med mössan i hand när socialdemokratin kallar, trots att de tydligt sagt nej till alla inviter.
Därför är det viktigt att allianspartierna håller huvudet kallt – det är en fråga om att lära en stundom maktfullkomlig rörelse att riksdagens övriga sju partier inte längre knäböjer för S.
Löfven måste själv bära ansvaret för att han kommit till makten oförberedd. I sin tur måste svensk socialdemokrati inse att man inte ostraffat kan svika partier man ingått avtal med. Att S måste respektera andra partiers åsikter, även om det innebär att det gamla maktpartiets ledare inte kan bli statsminister utan indirekt stöd från de sverigedemokrater han tidigare anklagat regeringen för att vara beroende av.
Alliansen har nu möjligheten att visa hur socialdemokratins historiska mission inte är något annat än historia – att S numera bara är ett parti bland andra. Det vore en ansvarsfull insats om något, som lär underlätta framtida regeringsbildningar.
Priset för att tacka nej till den utsträcka handen är således väl värt att betala.
Joakim Tholén