För det är dags att uppvärdera allhelgona. Det är en helg som genom historien har haft lite olika innebörd och som en del haft svårt att hantera. Men idag är det för de allra flesta en högtid då vi minns och hedrar våra anhöriga som gått före oss. En sådan helg behövs.
Seden att besöka deras gravar och tända ljus innebär att vi för en stund tvingas att konfronteras med vår egen dödlighet och med tanken på att våra enskilda liv är en del i en lång kedja av levda liv. Det gör allhelgonahelgen viktig för oss som individer och men också för oss som samhälle.
För den enskilda människan gäller ju den gamla devisen – tänk på döden. Den kan låta nedslående – men det är faktiskt något av ett så kallat ”life hack” att vara medveten om sin egen ändlighet. Insikten att livet har en början och ett slut, med flera stadier där emellan, hjälper oss att värdera och prioritera i vardagens många val. Ju tidigare i livet vi når den förståelsen desto bättre.
Men allhelgonahelgen handlar inte bara om hur vi som enskilda ska se på tillvaron. Helgen handlar också om relationer. Och inte vilka relationer som helst, utan dem mellan generationer, till och med mellan levande och döda. Det är något speciellt som händer när en vuxen tar med sig ett barn eller barnbarn till kyrkogården för att besöka någon som barnet aldrig träffat. Den vuxne kan berätta minnen och introducera barnet i en ny relation med människor som levt tidigare.
Promenaden på kyrkogården blir då en metafor för hur det mänskliga samhället fungerar. Vi har ärvt vår situation av dem som gått före och andra kommer ärva oss. Den brittiske 1700-talsfilosofen Edmund Burke beskrev samhället som ett kontrakt mellan de redan döda och de ännu icke födda. Vi som råkar leva nu är de som utför kontraktet. Vi traderar tidigare generationers erfarenheter till de kommande.
En sådan samhällssyn ger kloka och ansvarsfulla medborgare. Mycket av det ungdomliga oförstånd vi hör i det offentliga samtalet kan nog spåras ned till övertygelsen om att vara först på plats. Mycket av bristen på ansvar vi ser i samhället beror på att vi glömmer att andra ska ta över efter oss. Vi skulle ha en del att vinna på att lyfta in både de döda och de ofödda i vår samhällsanalys.
Insikten om att vi som människor ingår i en kedja börjar dock enklast i det lilla sammanhanget. Allhelgonahelgen är ett bra tillfälle. Ta med barnen till kyrkogården, visa en grav och berätta om någon som betytt något för dig. Det kan vara en mormor som var snäll eller en gammalfarfar som byggde sommarstugan, men det kan lika gärna vara en lärare som såg din potential eller en fotbollstränare som alltid hade tid. Genom att berätta om dem som gav något till oss håller vi ljuset vid liv.