Det är allvarligt att många äldre inte äter tillräckligt. Aftonbladet har i flera reportage uppmärksammat vad som faktiskt kan beskrivas som en pågående svältkatastrof bland äldre i Sverige. Enligt en studie (2014) från Umeå universitet kan så många som 75 000 äldre vara allvarligt undernärda.
Det är minst sagt anmärkningsvärt att ett land som Sverige inte ger sina åldringar en näringsriktig kost. Folkhälsominister Gabriel Wikström (S) är självklart bekymrad över tillståndet i äldrevården och lovar reformer för miljarder som ska sätta den gamle i centrum.
Men det handlar också om att använda de pengar som finns på ett bra sätt. Det gäller inte minst vid upphandlingar. Maten måste smaka bra. Bleka, vattniga potatisar i en plastlåda kan få vem som helst att tappa matlusten. Välsmakande och närande mat lönar sig i längden då ett bättre allmäntillstånd exempelvis minskar risker för smärtsamma och kostsamma fallolyckor.
Vidare måste alla inblandade ta sitt individuella ansvar. Aftonbladet lyfter fram flera fall där äldre avmagrat kraftigt trots att de haft dagliga kontakter med hemtjänsten. Man skulle ju lätt kunna tro att vårduppdraget stäcker sig längre än att ställa fram en plastlåda med mat. Om den äldre inte äter måste väl det vara en tydlig varningssignal för personalen. Det går inte bara att skylla på bristande rutiner.
Men personalen måste också ha möjligheter att göra ett bra jobb. Det är tveksamt om digitaliseringen av omsorgen verkligen har gett brukarna bättre vård. Att arbetsdagen är uppdelad in i minsta detalj och att varje minut räknas kan kanske fylla ett syfte för ekonomiavdelningen, men arbete med människor ska inte jämföras med arbetsmoment vid ett löpande band. Brukarna måste få ta mer tid i anspråk.
Genomgående i rapporteringen om hur det är att vara äldre i Sverige är bristen på mänsklig kontakt. Ensamhet föder depressioner och dålig matlust. En måltid är mer än maten på tallriken. Tyvärr verkar det som om det finns en övertro på vård i hemmet i motsats till serviceboenden av olika slag allt efter behov.
Det kan vara så att det är en kostnadsfråga för kommunerna, men i så fall bör vi ha en bredare diskussion om hur vårdkostnaden ska beräknas. Hemtjänst är inte heller gratis. Friskare äldre borde rimligen spara vårdkostnader även om de lever längre. Om ensamhet har den negativa inverkan på hälsan, som vi har all anledning att tro, borde vi bygga fler äldreboenden som ger fler sociala kontaktytor mellan de äldre samt även mellan de äldre och personalen.
Så långt det är möjligt bör samhället försöka att respektera individens önskemål om boende, men det finns ändå en gräns för vilken nivå av omsorg man kan leverera med aldrig så täta hemtjänstbesök. Oberoende och individens frihet i all ära, men det finns anledning att på allvar diskutera boendeformens inverkan på de äldres hälsa och aptit. Undernäringen får inte reduceras till en fråga om mer statliga pegar till kommunerna, formerna för omsorgen måste också debatteras.