Sammanlagt niotusen svenska män och kvinnor delar deras erfarenhet. Under nära 20 år miste fem livet och många fler skadades allvarligt. Afghanistan har mycket konkret blivit del av svensk nutidshistoria.
Tillbakadragandet av den sista kontingenten har skett relativt snabbt. Det fanns ett riksdagsbeslut på att stanna till december i år. Men amerikanerna slöt en vapenvila med talibanerna där Nato-ledd trupp skulle lämna redan i maj. ”Ni har klockorna, vi har tiden”, lär ha varit en slogan bland talibaner redan då. De verkar ha fått rätt.
I retoriken heter det att Afghanistan nu får ansvaret för sin egen säkerhet. I realiteten lämnas landet i fortsatt inbördeskrig med talibanerna på offensiven. Det är långt från de förhoppningar som fanns vid insatsens början. Då trodde många att den kunde bygga demokrati, välfärd och jämställdhet i det krigshärjade bergslandet. I verkligheten var förutsättningarna för en sådan utveckling mycket dåliga.
Storbritanniens tidigare premiärminister David Cameron fångade det väl i sina memoarer ”For the Record” (2020). Han beskrev det som ett problem att länder som hade liten erfarenhet av regionen trodde att det handlade om att ”bygga Danmark i öknen”. Länder som kände till regionen visste däremot att det bästa man kunde hoppas uppnå var ett ”Pakistan-light”.
Nato lyckades hindra att Afghanistan användes som basområde för attacker på Väst. Korruptionen, klanväldet och kvinnoförtrycket kunde man inte rå på. Till och med drogexporten verkar ha kunnat pågå trots utländsk trupp i landet.
I Sverige förkroppsligar Afghanistaninsatsen för många den ensidiga inriktning på utlandsmissioner som under flera år präglade Försvarsmakten. Det hette att ”Sverige försvaras i Afghanistan”. Försvarsanställda skulle ha ett ”operationellt mind set” medan de som ännu hade ett ”nationellt perspektiv” avfärdades som bakåtsträvare.
Mycket av den planering och tankekraft som lades på att ta fram och köpa in materiel avsett för Afghanistan borde – särskilt efter Georgien 2008 – ha lagts på att återupprätta det svenska nationella försvaret. Behovet av att sända trupp långt bort i världen användes som ett argument för att lägga värnplikten vilande. Det var ett misstag som kommer att hämma den svenska försvarsförmågan under många år.
Men erfarenheten av Afghanistan har också positiva sidor. För den militära professionen har insatsen varit viktig. Den har gett stridserfarenhet och den har gett vana att samarbeta med andra länder under krigsliknande omständigheter. Det höjer Sveriges förmåga till väpnad strid. Betydelsen av det bör inte underskattas.
Den svenska närvaron i Afghanistan har heller inte varit förgäves för landet. Det måste ha betytt mycket för afghanerna att se svenska kvinnor i uniform utföra samma jobb som sina manliga kollegor. I det långa perspektivet står inte tiden på talibanernas sida.