Nyligen uppmärksammades ytterligare ett fall då två tonårspojkar rånat, kissat på och kallat sitt offer för skällsord kopplade till hans hudfärg och förmodat svenska nationalitet (Aftonbladet 9/2). Det är en upprörande utveckling på de rån under förnedrande omständigheter som eskalerade under 2019.
När förnedringen, som ibland sker under en längre tid efter att själva rånet är genomfört, förvärrar situationen för offret är det viktigt att det också speglas i straffet för förövarna, om och när dessa kan dömas. Det gäller inte minst eftersom mycket pekar på att det är just förnedringen som är ett viktigt mål för förövaren, och inte ”bara” att komma över pengar.
Enligt kammaråklagare Linda Wiking är förnedringen ett sätt för främst barn eller unga vuxna i grupperingar att ”trigga andra sinnen” genom att kunna sätta sig över någon i en utsatt position (TT 26/11). Och om det är förnedringen snarare än rånet som är motivet bakom handlingen bör påföljden också kunna förankras i just det.
Förebyggande åtgärder mot ungdomar på väg in i brottslighet är viktiga, men något måste göras för att stoppa de personer som i dag skördar fler offer.
Den befintliga lagstiftningen bör kunna användas ytterligare för att förnedrande inslag ska leda till strängare påföljd. I synnerhet i de fall då skällsord uttrycks med anspelning på en persons hudfärg eller nationella ursprung bör det alltid kunna klassas som så kallat hatbrott. Det gäller även om offret tillhör majoritetssamhället – så länge det finns anledning att tro att brottet genomfördes på grund av dessa egenskaper. Och med tanke på karaktären hos de förnedringsrån som rapporterats finns det grund för att åtminstone undersöka den saken i flera fall. Den vanliga missuppfattningen att hatbrott alltid riktas från majoritetsbefolkningen mot en minoritet får inte utgöra ett hinder.
Men en förutsättning för att skarpare straff ska kunna tillämpas är att den upprepat mjuka och ofta verkningslösa behandlingen av omyndiga och unga vuxna får ett slut. Det håller inte att 15-åriga medlemmar i ungdomsgäng får hur många chanser som helst för att fortsätta råna och förnedra andra, i synnerhet barn. Det bör finnas en gräns på exempelvis tre brottstillfällen med straffrihetsprivilegium, och därefter bör det vara förbrukat. Därtill bör straffrättsålders sänkas och de förövare som saknar svenskt medborgarskap automatiskt utvisas då de döms för sådana brott.
När personrån inte leder till kännbara påföljder ger det utrymme för att också förnedra offren. Det ger oss bara ytterligare en anledning till att använda alla befintliga verktyg för att hålla förövarna ansvariga.