När Ulf Kristersson bad talmannen om två extra dagar var det många till vänster som vädrade morgonluft. Höll förhandlingarna mellan M, KD, L och SD på att gå i stå? Var de inre spänningarna för stora? Belackarna blev dock besvikna.
För på fredagen höll Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD), Johan Pehrson (L) och Jimmie Åkesson (SD) gemensam presskonferens. De fyra partierna har enats i vad som fått namnet Tidöavtalet, döpt efter slottet där avtalet slöts.
Tidöavtalet innebär att Sverige får en regering vars underlag har majoritet i Sveriges riksdag. I regeringen kommer M, KD och L att ingå. Särskilt glädjande är att Liberalerna är med. De bidrar med sitt ideologiska perspektiv och partiet har flera politiker som kommer att vara en tillgång i den nya regeringen. Hela den liberala riksdagsgruppen ska ha ställt sig bakom avtalet.
Sverigedemokraterna har accepterat att inte sitta med i regeringen, men de får stort praktiskt inflytande. SD kommer via tjänstemän få samma insyn i Regeringskansliet som de andra tre partierna. Den politik som regeringen avser att drivas delas in i projekt, där alla fyra partierna deltar fullt ut i samordningskanslier. Samarbetspartierna har med andra ord hittat ett sätt där SD starka valresultat respekteras även om partiet inte får ministerposter.
Själva sakpolitiken är den som partierna lovade under valrörelsen. Det handlar bland annat om att bygga ny kärnkraft, stärka skolan, kapa vårdköerna, minska invandringen och genomföra en offensiv mot den organiserade brottsligheten.
Intressant är att varje sådant projektområde i avtalet gås igenom grundligt, punkt för punkt, och beskrivs utifrån mål, metod, avgränsningar och ägarskap. Det noggranna förfarandet är så långt ifrån de rödgrönas servettskiss man kan komma. De rödgröna regeringarna var ju framför allt överens om vilka områden man inte skulle göra något med, och vilka partier som inte fick få inflytande. Samarbetet mellan M, KD, L och SD bygger på att de fyra partierna vill förändra i gemensam riktning.
Nu är förstås ett avtal inte nog. Ulf Kristersson erkände på presskonferensen att Sveriges problem med till exempel brottslighet och parallellsamhällen är så stora att de inte löses på en eller ens två mandatperioder. Tidöavtalet är därmed för att använda ett slitet Churchill-citat inte början på slutet, men kanske slutet på början.
Genom avtalet har Sverige snart en regering som både kan och vill agera för att förändra, inte bara sitta och regera för sakens skull som Socialdemokraterna gjorde. På måndag kan riksdagen säga ja till Ulf Kristersson som statsminister. Redan på tisdag kan vi höra regeringsförklaringen. Sedan väntar hårt och idogt arbete för att som Kristersson lovade väljarna – få ordning på Sverige.