Statsministern anlade en annan ton än den vi är vana att höra från borgerligt håll. Även om han i en eller två bisatser erkände att det finns problem var talet i det stora hela en hyllning till den svenska skolan och de som jobbar där. Reinfeldt berättade om sina många besök i skolor under året, och om hur imponerad han var över allt nytänkande som han sett.
I budskapet fanns tydliga pikar riktade mot en annan av alliansens partiledare. Jan Björklund har ofta beskyllts för att vara alltför kritisk mot nya pedagogiska metoder, och för att han därmed klampar in på lärarnas domän. Reinfeldt kritiserade sådana tendenser hos politikerna. Lärarna visste bäst, och i Moderaternas skola var det lärarna som skulle bestämma över undervisningen. Även om detta innebar undervisning medelst lego, dataspel och allmänt kringströvande arbete.
Visserligen hade Reinfeldt en inledande brasklapp där han spådde att framtiden skulle förknippa upprycket av den svenska skolan med namnet Björklund. Men framförallt föreföll talet att gå ut på att distansera sig från Folkpartiet.
Ganska orättvist kan tyckas. Moderaterna har inte lagt särskilt stor kraft vid skolpolitiken. När Reinfeldt stolt läste upp två sidor med reformer som regeringen genomfört var det påfallande många av dem som i grunden var folkpartistiska eller kristdemokratiska förslag.
Vidare har Björklund haft ganska torrt på fötterna när han kritiserat pedagogiken, ordningen och ibland kvalitén på lärarna i den svenska skolan. Om man jämför vår skola med andra länders som är bättre är det inte i resurserna som det skiljer, utan just i frågor om lärarens roll som kunskapsförmedlare och om ordningen i klassrummet.
I sin nya lite mjukare skolpolitik går Reinfeldt inte bara emot sin kanske mest lojala alliansvän, utan också mot bättre vetande. Varför?
Ett svar kan vara att han vill ha lärarnas röster. Lärarna är många och inflytelserika, men tyvärr röstar de inte alltid på alliansen, och kanske särskilt inte på moderaterna. I länder där det finns starka konservativa statsbärande partier är däremot lärarkåren ofta en del av högerns ryggrad.
Är det månne lärarnas röster Reinfeldt vill åt? Ja, då är nog taktiken att hylla den fria pedagogiken ganska väl vald. Den generation lärare som utbildades för att vidareföra ett kunskapsarv håller just nu på att gå i pension.
Kvar är en yrkeskår som formats de gediget vänsterorienterade teorier som kom att dominera lärarhögskolorna från 70-talet och framåt. Där kommer tal om katederundervisning inte falla i god jord, och någon annan lärarkår har vi faktiskt inte. Kanske är det vad statsministern har upptäckt. If you can’t beat them, join hem!