Köp mark – den tillverkas inte längre. Investeringsrådet, som brukar tillskrivas den amerikanske författaren Mark Twain (1835-1910), ges oftast som ett skämt. Det var säkert också tänkt som ett skämt i första hand. Det i en tid då Västern fortfarande höll på att vinnas och resurserna verkade oändliga. Över hundra år senare är det hög tid att ta lustigheten på allvar.
Om man inte heter Anders Borg (M) och är finansminister förstås. Då måste man prioritera kortsiktig ekonomisk tillväxt och väljarsympatier. I en intervju i Svenska Dagbladet (21/1) tycker han att det är konstigt att miljölagstiftningen ska få hindra (stor-)städerna från att breda ut sig på omkringliggande jordbruksmark.
Borg positionerar sig och sitt parti i bostadsfrågan inför valet. Storstäderna växer och särskilt Stockholm har en otrolig inflyttning, med åtföljande bostadsbrist och upptrissade fastighetspriser som i sin tur lett till en farligt hög skuldsättning hos hushållen.
Om fastighetsmarknaden ska kunna få en ”pyspunka” som medför realt stillastående bostadspriser under en tioårsperiod, vilket Anders Borg spår, förutsätter det fler bostäder. Då är det lätt att angripa regler som försenar byggprocessen och andra hänsynstaganden än bostadsproduktionen. Varför då inte bygga mer på jordbruksmark?
Det enkla svaret är att den inte tillverkas längre och att livsmedelsproduktionen, enligt FN:s livsmedelsorgan FAO, måste dubblas till år 2050 med hänsyn till befolkningsökningen. Jordbruksmarken i Sverige är begränsad och den riktigt högavkastande jorden finns det inte särskilt gott om.
Jordbruksverkets rapport 2013:35, ”Väsentligt samhällsintresse? Jordbruksmarken i kommunernas fysiska planering” talar mot finansministerns åsikt att kommunerna är för snåla med att erbjuda jordbruksmark för bebyggelse. I den kan man läsa att kommunerna över lag är dåliga på att göra de avvägningar som krävs i miljöbalken 3:4. Där anges att jordbruksmark får tas i anspråk för andra ändamål än jordbruk om de tillgodoser ett väsentligt samhällsintresse.
Knappt var tredje kommun anger i sin översiktsplan hur de olika samhällsintressena ska vägas mot varandra. Endast två av trettio översiktsplaner förde ett välavvägt resonemang om hur 3:4-regeln påverkade prioriteringarna i planen. Sammantaget får man intrycket att kommunerna inte alls är snåla med jordbruksmarken.
Omkring 600 - 700 hektar åkermark bebyggs varje år. En del av denna exploatering är både nödvändig och vettig samhällsplanering, men en stor del också är slöseri med mark till följd av felaktiga intresseavvägningar.
På några få decenniers sikt måste matproduktionen öka radikalt, därför är det viktigt att hushålla med åkerjorden. Därför är Anders Borg fel ute när han vill öka byggandet på åkermark för att kortsiktigt råda bot på bostadsbristen och i förlängningen hushållens överskuldsättning. Vill man råda bot på dessa problem finns det bättre, men obekväma, beslut att fatta än att uppmuntra fortsatt kommunal misshushållning av produktiv åkermark.