Den femtioförsta visfestivalen har ett intressant och varierat startfält, med en bra balans mellan kvinnliga och manliga artister. Henrik Johnsson i rödrutig kostym är torsdagskvällens konferencier. Proffsig och effektiv.
Den unga nykomligen Ellinor Brolin från Dalarna öppnar festivalen. Hon är en traditionell visartist som blandar sina egna sånger med låtar av bland andra Olle Ljungström och Kjell Höglund. Johan Johansson kompar henne och tillsammans framför de hans schlagerparodi ”Till min vän” med tretton tonartshöjningar.
Jack Vreeswijk tar över och hämtar materialet från pappa Cornelis produktion. Flera av låtarna har stark bluesprägel och under ”Hopplös blues” dras publiken definitivt in i konserten. Jacks avslappnade mellansnack ger sångerna en hälsosamt kärleksfull distans. Sven-Bertil Taube möts av ett stort gensvar när han kliver upp på scenen. Hans framtoning är tidlöst elegant. Tillsynes helt outtröttlig. Precis som Jack förvaltar Sven-Bertil värdigt sin fars enorma visskatt. Vi får klassiker som ”Sjösalavår”, ”Fritiof i Arkadien” och ”Min älskling, du är som en ros”. Han kompas lyriskt av Curt-Eric Holmquist på piano.
Lars Demian är något helt annat. Hans melodier och ordflöde kastar sig oftast framåt i ett våldsamt tempo. Avigt, ironiskt och ibland provocerande. ”Konungens skål” tillägnar han kronprinsessan Victoria på hennes födelsedag. Texten, som berättar om ett möte med kungen, framförs som en rocklåt med ett högljutt sprucket gitarrljud.
Efter en kort paus intar Titiyo och hennes band scenen. Det är en ljuvlig kväll i slottsruinen och Titiyo gör en magnifik konsert. Hits som ”Come along” och ”Talking to the man in the moon” blandas med låtar från hennes senaste album “13 gården”. Det första på svenska. Gripande och medkännande texter som ibland för tankarna till Laleh. Titiyos fina soulröst och hennes fyra musiker förvandlar efterhand visfestivalen till en intim klubbspelning – inför sittande publik. Reaktionen från publiken är till en början något avvaktande, men det är svårt att stå emot svänget och Titiyos intensiva närvaro. Hon är kvällens drottning! Det är inte alldeles enkelt att ta vid efter Titiyo. Lisa Miskovskys konsert är lågmäld och akustisk. Hennes melodiösa poplåtar kan vara något anonyma på skiva, men fungerar betydligt bättre live. Låten ”Mary” har ett suggestivt driv och det är med stor kärlek publiken tar emot ”Driving one of your cars” och ”Lady stardust”. Hennes konsert är en snygg avslutning på den första kvällen.