Stämningen var smått extatisk i slottsruinen strax före midnatt då Petter och hans band rev av låtar som ”Såklart” och ”Vinden har vänt” liksom mer stillsamma stycken som ”Håll om mig”, ”Logiskt” och Lasse Berhagen-covern ”Stockholm i mitt hjärta” (de två, Petter och Berghagen, medverkade samtidigt i tv-programmet Så mycket bättre 2010).
Det var överlag bra drag i ruinen under senare halvan av torsdagskvällen.
Sista akten, Petter med band, fick publiken dock vänta ganska länge på. Det skulle riggas länge och väl innan det så äntligen var dags för gänget att ta scenen i besittning. Ola Aurell, kvällens spelande konferencier – som inte verkar vara den som tappar fattningen i första taget – hann nog faktiskt bli en smula ställd och lite svettig på överläppen av den utdragna mellanakten. Han fixade ändå det hela med bravur. Det ska poängteras. Publiken verkar för övrigt älska hans absurda texter, torra humor och lite tafatta scenpersonlighet.
Så kom han ju till slut, Petter.
Och han höll vad han lovat i förhandssnacket – en annan inramning än den brukliga.
Trots den stora apparaten, med det utdragna riggandet på scenen innan konserten, var det ett betydligt mer avskalat framträdande än normalt sett. Det bjöds på en avskalad form av hiphop med en skön anstrykning av jazz och blues.
En av de fyra skickliga kollegorna han hade med sig på scenen var Marika Willstedt (från ”Så ska det låta”). Hon medverkade med både stämsång och solosång och växlade mellan cello och keyboard. Stämningshöjande låtar varvades med dämpade, vemodiga och eftertänksamma.
Två gånger klappades gänget in på scenen igen för extranummer.
Nu några ord om kvällens övriga artister. Först ut på torsdagskvällen var Västerviksdottern Sanna Hogman, aktuell med sin andra soloskiva: ”Medan tid är ska vi ro”. Sanna har en lättsam och naturlig scenpersonlighet och värmde upp publiken – som i början av kvällen huttrade i det kalla regnet – med sina ballader. Hon inledde med titelspåret på skivan – en fantastiskt vacker sång om livet, döden och minnena. Och avslutade med ”Staden sjunger” som har mycket av folkmusikaliska tongångar i sig.
Visfestivalsveteranen Staffan Hellstrand, i sällskap med kompgitarristen Kalle Ekerstam, fick ett verkligt kärleksfullt mottagande i ruinen och fick i gång publiken ordentligt med sin visrock. När Hellstrand avrundade med Dan Anderssons ”Spelmannen” a cappella visste jublet inga gränser.
Även Christina Kjellsson har en hängiven publik på Visfestivalen. Hennes låtar är som tonsatta berättelser, ofta humoristiska. Man förstår att Christina Kjellsson är en uppmärksam iakttagare och lyssnare. Och hon behärskar nog väl det där med att snappa upp budskap mellan raderna också.
Lisen Elwin, vars musik kan beskrivas som en slags svensk countrypop, bjöd på gammalt och nytt – bland annat på några låtar från sitt kommande album ”Franska nerver”. I en låt med samma namn som albumtiteln delade hon bland annat med sig av minnen från ett minst sagt ängsligt besök vid Eifeltornet i Paris.
Meja var näst sist ut för kvällen. Hon bjöd på en rad hitlåtar som ”Private emotions” (en duett hon gjorde med Ricky Martin för drygt ett tiotal år sedan), ”All about the money” (1993) och Aretha Franklins hit från 1967 ”(You make me feel like) A natural woman” (Carole King, Gerry Goffin och Jerry Wexler) – en läcker version som rev ner ordentliga applåder.
Gissningsvis var det en överlag nöjd och upprymd publik som promenerade hem i den kalla och blåsiga natten efter årets första visfestivalskväll.