I höst blir berättelsen teater på Dramatens ”Elverket” i regi av Alexander Mørk-Eidem. Biljetterna till premiärföreställningen den 8 november är redan slutsålda, berättar en förväntansfull Ola Larsmo när vi pratas vid över telefon:
– Det är ju väldigt spännande att berättelsen fortsätter att leva på det här viset, säger han.
Författaren och litteraturkritikern Ola Larsmo, som växte upp i Västervik, bor sedan många år i Uppsala.
– Jag flyttade från Västervik efter gymnasiet. Först gick flytten till Dalarna där jag pluggade på folkhögskola ett år. Därefter flyttade jag till Uppsala för vidare studier.
Och i den uppländska universitetsstaden har han alltså blivit kvar.
– Uppsala är en trevlig stad, jag trivs här.
Nyligen gästade han Västervik för att medverka vid invigningen av den nya utställningen om hungerdemonstrationerna i staden – händelser som inträffade för 100 år sedan och som påverkade utvecklingen även på andra håll i landet. Kriget i Europa påverkade försörjningssituationen negativt även i Sverige som ju stod utanför kriget, och under 1917 uppstod stor brist på många livsmedel, exempelvis på bröd, något som låg till grund för hungerdemonstrationerna.
En speciell person, nämligen syndikalisten Frans Gustafsson, samlade alla upprörda känslor till en organiserad protest. Utan hans inflytande hade händelseutvecklingen mycket väl kunnat få ett ännu mer våldsamt förlopp.
Om allt det här har Ola Larsmo skrivit en universitetsuppsats och en roman (”Himmel och jord må brinna”, från 1993).
Men nu åter till ”Swede Hollow” och de svenska amerikaimmigranterna. Vem hade väl hört talas om denna plats innan Larsmos bok med samma namn släpptes i september i fjol?
Vi befinner oss i Minnesota i nordvästra USA, inte långt från gränsen till Kanada. Närmare bestämt i Saint Paul. Mitt i staden finns en lummig dalsänka. Nu växer grönskan fritt här. Men så såg det knappast ut för 100 år sedan. Då var detta ett slumområde med dragiga skjul till hus som mestadels beboddes av svenskar, därav namnet. Bäcken som rinner där i dag var då en smittohärd. I den dumpades nämligen såväl matrester som avföring och kadaver.
De immigranter som hamnade här var i första hand arbetare från olika delar av Sverige. De fick rykte om sig att vara smutsiga, språkligt obegåvade och dumma och befann sig allra längts ner på samhällsstegen. Långt ifrån alla kunde skapa sig ett gott liv i det nya landet. Några lyckades klättra uppåt på stegen, till gatan ovanför ravinen men många blev kvar i ”svenskhålan”.
– Faktum är att det stora flertalet amerikaimmigranter runt förra sekelskiftet var stadsbor, ofta arbetare, och inte bönder som de flesta verkar tro.
Och för många av dessa blev flytten alltså inte alls det lyckokast man hade hoppats på och drömt om.
– Men misslyckanden och armod skrev man inte hem till Sverige och berättade om, säger Ola Larsmo.
De här erfarenheterna passar heller inte in på vår självbild och därför har detta blivit en bortsorterad del av vår historia, menar Larsmo.
– Många ville mycket hellre höra om dem som det gick bra för, konstaterar han.
Vad var det då som fick Ola Larsmo att vilja skriva den här romanen: En fiktiv historia (eller egentligen flera parallella berättelser) om en grupp arbetare och arbetarfamiljer från olika håll i Sverige som av olika anledningar – av nöden tvungna, eller helt enkelt med förhoppningar om ett bättre liv – lämnar hemlandet och slår sig ner i nordvästra USA? Berättelsen – det framgår tydligt – grundar sig på gedigen forskning och många timmars letande i diverse arkiv.
– Upprinnelsen är ganska enkel. Min fru var utbytesstudent i Minneapolis en gång i tiden och för några år sedan reste vi över tillsammans för att träffa gamla vänner och bekanta till henne. Då snubblade jag över den här biten svensk historia.
Larsmo gjorde ett besök på American Swedish Institute i Minneapolis. En bleknad fotoutställning visade bilder av en svensk slum som han aldrig hade hört talas om. Länge blev han stående framför bilderna.
– Om man hittar en sådan här ”tystnad”, det vill säga något som folk inte ville, och i viss mån fortfarande inte vill, tala om finns det nästan alltid en spännande berättelse där någonstans, och då slås radarn, författarinstinkten, på. Så var det för mig när jag via utställnningen mötte den här platsen.
Två somrar i rad reste han sedan över för att försöka ta reda på mer om dem som bott och levt i Swede Hollow för hundra år sedan.
Det var inte helt enkelt. Den befintliga dokumentationen är nämligen mycket bristfällig.
– Jag har talat med de historiker som visste något om platsen och det lilla som finns vågar jag påstå att jag har grävt fram. Som sagt, ingen vill skriva förlorarnas historia, säger Larsmo som under sitt researcharbete faktiskt även kom att lösa en egen släktgåta. En bror till Larsmos morfar, skogshuggaren som flyttade till Seattle, slutade sitt liv ensam och olycklig i det nya landet.
– Han söp ihjäl sig på ett hotellrum.
Misären till trots ser inte Larsmo sina huvudkaraktärer i boken som förlorare. De kämpar på för att hålla sig hela och rena, för att klara riskfyllda arbeten på järnvägen eller textilfabriken och för att få ett värdigt liv.
– De jobbar och sliter under väldigt hårda omständigheter. Deras berättelser är väldigt imponerande, det är ju så livet ser ut för de flesta på den här planeten.
Nu är det som sagt snart ett år sedan boken släpptes och Ola Larsmo är upptagen med nya projekt. I dagarna släpptes till exempel en nyöversättning av Stephen Kings ”Att skriva”. För den svenska översättningen svarar Larsmo som varit en beundrare av den amerikanska skräckförfattaren sedan ungdomen.
– Han var länge gravt underskattad, men har fått upprättelse på senare år. Han är ju en produktiv författare och i boken berättar han bland annat om varifrån denna fantastiska skrivarlust kommer.
– Stephen King är duktig på att bygga karaktärer. Men framför allt har han en otrolig detaljskärpa i sina vardagsskildringar vilket är en av flera anledningar till att jag uppskattar många av hans böcker.