De hade kommit från tändsticksfabriken, från Tannin, från Slipmaterial, från pappersbruket och från många andra industrier och verkstäder. De kom för att kräva sin rätt och mat till sina familjer.
På torget var det någon som skaffade fram en låda. På den ställde sig syndikalisten Frans Johan Gustafsson och talade till församlingen.
– Illa ställt är det med oss, de fattiga folkklasserna, sedan de lyckligt lottade kunnat förse sig bättre, sa han.
Han manade till besinning och folket lyssnade på honom. De godtog hans förslag att en arbetarkommitté skulle väljas och att denna skulle förhandla med stadens styrande. De orden kan ha bidragit till att att vi i Sverige inte fick en blodig revolution utan i stället politiska reformer.
Upproret jäste i Sverige
Det här var en tid då upproret jäste i Sverige. Första världskriget hade pågått några år och bristen på livsmedel var stor. Handelsblockaden under kriget innebar minskad import. I stället exporterades mycket av den mat som behövdes hemma i Sverige, för priserna var högre i andra länder, framför allt i Tyskland. Levnadskostnaderna steg under krigsåren men lönerna hängde inte med och arbetslösheten ökade.
Många svalt för att de inte hade råd att köpa mat medan grosshandlare och bönder skodde sig på livsmedelsbristen, de som av samtiden kallades gulaschbaroner. "Det var rena svälten som låg bakom demonstrationerna" konstaterade Sune Garpenby 50 år senare i Västerviks-Tidningen.
Potatisskörden, som var så viktig för de fattiga, hade förstörts av det dåliga vädret under vintern. Ransonering infördes 1916, främst på bröd. En livsmedelsnämnd, en brödbyrå och en spannmålsbyrå skötte fördelningen av mat och ransoneringskort. Men många menade att detta missköttes. Statsministern Hjalmar Hammarskjöld fick öknamnet Hungerskjöld. Han fick avgå och en ny regering tog över i mars.
Lördagen den 14 april hade mindre grupper av arbetare i Västervik vänt sig till stadens myndigheter och krävt ökad tilldelning av ransoneringskort för mjöl. Dessutom ryktades att mjölet som delades ut var av dålig kvalitet. Det förvarades i Holländska kvarn och det visade sig på måndagen att en del mjölsäckar innehåll utfyllnad av halm och annat skräp och andra var fuktskadade. Till och med råttlort hittades i mjölet.
De som förestod brödbyrån, livsmedelsnämnden och spannmålsbyrån tog arbetarna på allvar och bad stadsfullmäktige om kraftig och snabb hjälp för att lindra hungern.
Västerviks-Posten, som kom ut på eftermiddagen, rapporterade redan på måndagen om upproret: "Då tidningen presslägges hade folkmassorna samlat sig vid Stortorget, där tal höllos. Arbetet vid de flesta fabrikerna måste på e.m. inställas." Två dagar senare fortsatte rapporteringen: “I oordnade hopar rörde sig demonstranterna fram och tillbaka i gatorna. Äfven om upphetsningen i vissa fall gaf upphof till en smula hotfulla åtbörder och plumpa tillmälen, så aflopp dock det hela utan excesser."
Efter samlingen på torget på måndagen hade folket skingrats. Några hade länsat Reuterdahls bageri på bröd men det blev ingen polissak av det. Mjölkpriset och vedpriset sänktes så att folk hade råd att handla.
Klockan fyra på eftermiddagen hölls ett möte i lokalen Augustenburg. Så många kom dit att alla inte fick plats inomhus. På kvällen valdes den kommitté som sedan förhandlade framgångsrik med myndigheterna. Frans Gustafsson, som kallades Röde Frans, blev ordförande. I kommittén ingick också Erik Nilsson, Carl Zejlon, Gustaf Jansson och Albert Andersson.
Kommittén presenterade raskt ett förslag på en rad krav till förbättringar, vilket mötet antog. I kraven ingick gratis mark till potatisodling åt arbetarfamiljerna, att ett soppkök skulle inrättas och att mer potatis skulle köpas in och fördelas bland den behövande befolkningen. Kraven godtogs till stor del av stadens styrande. Lugnet kunde så småningom återgå.
Nyheterna från Västervik publicerades i arbetarrörelsens tidningar ute i landet. Resolutionen med krav spreds bland arbetarorganisationerna och antogs av flera.
Demonstrationerna i Västervik var upptakten till hungeruppror i stora delar av Sverige. Mellan den 19 och 29 april hölls demonstrationer på runt 80 platser, med totalt upp emot 250 000 demonstranter. Senare fortsatte demonstrationsmöten på en del spridda håll.
I augusti blossade oroligheterna upp igen i Västervik. Återigen var mjölet undermåligt. Arbetarna samlades i nya demonstrationer den andra augusti. De tågade till brödbyrån och snart var de demonstrerande skarorna åter uppe i närmare tvåtusen personer. De strejkande blev då lockoutade av sina arbetsgivare och kampen hårdnade. Borgmästare Axel Rune hotade med militär insats och först därefter skingrades demonstranterna. Efter fyra dagar var arbetet igång igen.
I riksdagsvalet på hösten 1917 förlorade den sittande högerregeringen, och liberaler och socialdemokrater fick makten.
Frans Gustafsson spelade en viktig roll i hungerupproret. Hans insats var förmodligen en slump men blev avgörande för utvecklingen. Han arbetade på Slip och var där en djupt engagerad fackföreningsman och aktiv i Syndikalisterna.
Efter upproret beskrevs han i Västerviks-Tidningen som "en begåvad, radikal men sansad man som hade ordet väl i sin makt".
1917 var han 33 år gammal och hade bott i Västervik med sin familj i drygt två år. Han var född i Visby och gift med Elin (som kallades Ellen) Maria Stam från Motala. De hade två barn, Sten och Sonja. Redan 1918 dog Röde Frans, i lunginflammation. Han är begravd på Västerviks nya kyrkogård. Sonen Sten stannade kvar i Västervik och blev fotograf men dottern Sonja återvände till släkten i Motala.
Zandra Lindström i Motala är barnbarn till Sonja. Zandra har växt upp med historien om sin farmors far, vad han gjorde och vad han betydde för den svenska arbetarrörelsen.
– Det har talats en hel del om honom i familjen. Min farmor var ju bara fem år när han dog men hennes mamma berättade om tiden i Västervik.
– Han måste ha haft en stark stämma, trots att han var ganska spenslig och liten, eftersom han nådde fram till så många. Så vitt jag vet var han också i Stockholm senare det året och talade inför många människor, kanske var det på Gärdet.
Zandra och hennes bror Patrik Lindström är väl insatta i släkthistorien. De har flera gånger besökt Västervik och sett var familjen bodde och lärt sig vad som hände här för hundra år sedan. Zandra har också sparat en del efterlämnat lösöre efter sin farmors far Röde Frans, till exempel den koffert han hade när han reste för att agitera.
– Den hade farmor och förvarade sina gardiner i. Det gör jag också.
LÄS MER: Är du intresserad av detta? Läs gärna vår släktforskarblogg (KLICKA HÄR).