Med naturlig pondus intar Özz Nûjen Västervik Teater & Konferens inför de drygt tvåhundra förväntansfulla i publiken. Han är en av de största inom svensk ståuppkomik och har även på sistone etablerat sig som skådespelare. Att se honom gestalta samtliga tretton karaktärer ur Shakespeares 400 år gamla pjäs Rikard III är ett konststycke som kräver stor närvaro. Regisserat monologen har Björn Granath gjort, fritt efter Shakespeare, med syfte att lägga tyngd på korrupta och maktlystna män – fenomen med relevans för 1600-talets människor liksom för oss idag.
Klädd i svart kraglös väst har Özz Nûjen till sin hjälp en gapande tom scen, sånär som på en bänk och ett draperi. Framförandet sker liksom interaktivt med publiken, även om svensk publik väl är ökänt svårengagerad. Att se Nûjen försöka väcka liv i motsträviga gubbar och gummor innebär förvisso mycket skratt.
Stora delar blir till politiska brandtal där Nûjen strävar efter att skava på ens samvete; pocka på den svenska skenheligheten. Om man nu kan tala om en sådan. Och här har naturligtvis Granath och Nûjen en bördig mylla att arbeta med; i en tid då många känner stor oro över hur världens öde kan komma att påverkas av eventuellt labila maktlystna män på bägge sidor Atlanten parallellt med framväxande xenofobi (sjuklig rädsla för främlingar).
I den historiskt högtravande monologen väver Nûjen in nutidslingo på snyggt vis. Man imponeras över hans dynamik: fullmatade gester, energiskt levererade repliker och femöresvändningar från eldstormande män med kronisk megalomani till kyligt återhållna drottningar. Detta är såklart absolut nödvändigt för att få en så pass avskalad pjäs att fungera. Några förtydligande attiraljer använder sig inte Nûjen av för att särskilja de olika karaktärerna utan löser den saken skickligt genom små variationer i kroppsspråket. Även detta nödvändigt då det annars skulle bli en svårbegriplig röra även för den med minsta benägenhet till splittrad uppmärksamhet.
Pjäsen igenom används en melodi sparsamt återkommande: Henry Purcells ”Music for the Funeral of Queen Mary” – extra illavarslande dramatiskt om man också känner igen den från Kubricks ”Clockwork Orange”. Avskalat kallas gärna stilrent, men jag tror pjäsen hade gynnats av fler musikaliska punktuationer så att pjäsen för den ofokuserade åhöraren inte riskerar bli till en obegriplig flod av röster.
Özz Nûjen har en röstkapacitet och närvaro som kompenserar för den förhållandevis tomma scenen. Den krävande trettonmannaroll han valt att axla klarar han galant.