I styrelsen har hon suttit längre än så. Närmare bestämt sedan 2003, och innan ordförandeskapet hade hon rollen som sekreterare.
– Men nu känner jag att det är dags att lämna styrelsearbetet bakom mig och låta andra ta över, säger hon.
Vem hennes efterträdare på ordförandeposten blir är än så länge oklart.
– Tyvärr är det svårt att få människor att vilja engagera sig i föreningsstyrelser numera.
– Innan jag själv tackade ja till att bli ordförande var jag orolig över att jag inte hade tillräckligt med kunskap om konst. Men det var inget problem. Det viktiga är ju att intresset och engagemanget finns där. Jag är av naturen en nyfiken person och jag har lärt mig jättemycket under de här åren. Och lite så tycker jag att man kan försöka se på det – det vill säga, att man tänker på uppdraget som en möjlighet att lära sig nya saker.
Höjdpunkterna under åren i styrelsen har varit alla möte med konstnärerna som ställt ut i föreningens regi, tycker Ulla-Karin.
– Det har varit spännande att få inblick i hur de arbetar.
Hon lyfter också fram de jurybedömda sommarsalongerna som föreningen arrangerat vid ett flertal tillfällen.
– Att få höra hur juryn resonerar har varit väldigt intressant. Likaså fick jag hjälpa Annelie Berglund, länets konstkonsulent, att hänga en av våra höstsalonger, och det var en annan höjdpunkt. Kort sagt – jag har lärt mig mycket under de här åren.
Att hon nu valt att avgå har flera orsaker.
På ett personligt plan har hon drabbats av några krämpor som tagit ner orken och energin.
Och ork och energi krävs i kampen för föreningens överlevnad och framtid, poängterar hon.
– Jag känner en sorg över att vi blev tvungna att lämna Konsthallen (Västerviks teater och konferens) förra året. Men jag ångrar inte att jag drev igenom flytten. Jag är tvärtemot glad att jag fick med mig styrelsen i detta. Annars hade vi kört föreningens ekonomi i botten.
Hyran till Bostadsbolaget som driver anläggningen slukade allt (det vill säga föreningens samlade inkomster från medlemsavgifterna).
– Så tycker jag inte att det får vara. Tanken är ju att vi också ska kunna köpa in konst till medlemslotterier och anordna andra konstaktiviteter för våra medlemmar, säger Ulla-Karin Nilsson.
Sedan i somras arrangerar föreningen sina utställningar i Wimmerströmska galleriet som till ytan är mindre än Konsthallen men billigare att nyttja.
I en intervju med VT tidigare i vintras sade Ulla-Karin Nilsson, apropå föreningens försök att få ner hyran av Konsthallen:
– Kommunikationen med kommunen och Bostadsbolaget har varit som att trampa runt i sirap. Vi kommer ingenstans.
Även om Ulla-Karin nu lämnar styrelsen blir hon kvar som aktiv medlem.
– Min farbror var med och bildade den här föreningen 1943. Kanske är det en anledning till att jag känner så starkt för Västerviks konstförening. Jag sitter gärna och vaktar på utställningar även fortsättningsvis, säger hon.