Första gången jag läste om Iggy var 1975 i en artikel i tidskriften ”Överrock” med rubriken ”Iggy Pops största merit hittills: ett offentligt självmordsförsök”. Även om texten var överdriven, så hände det att han på scenen skar sönder bröstet med krossade glasflaskor. Jag kommer ihåg att jag blev illa berörd av artikeln.
Iggy var sångare och frontfigur i bandet Stooges från Detroit. Gruppen skivdebuterade 1969, samma vecka som Woodstockfestivalen genomfördes. Men gruppens självbetitlade album speglade en verklighet bortom ”blomsterbarnens” värld. Iggy Pop fick vid ett tillfälle frågan vad han tyckte om flower power? ”I killed it” var hans obarmhärtiga svar. Skivan är en lägesrapport från en generation utan framtidstro. Sex, våld och allmän förvirring. Nästan alla låtarna skrevs på två dagar och efter ytterligare två dagar var skivan färdiginspelad. Här finns ingen kommersiell inställsamhet.
Gruppens maniska ”tre-ackords-rock” banade vägen för punken långt senare. Men inte ens Sex Pistols kom i närheten av Stooges vansinnestripp. Det har sagts att Iggy Pop sjunger som ”en torterad Mick Jagger”. Hans röst kan verkligen kännas som ett vrål från en bottenlös avgrund. Mitt favoritalbum är ”Funhouse” från 1970. Inspelad live i studion. Om vi pratar vinyl så är det LP-skivans första sida som överträffar det mesta inom kategorin rock. Det är musik som både har följt och förföljt mig sedan gymnasietiden.
Efter två album havererade Stooges 1971. Två år senare återbildades bandet när David Bowie försökte att lyfta fram sin hjälte i rampljuset. Albumet ”Raw power” blev tyvärr inget genombrott och Iggy Pop försvann in i en tillvaro av droger och mental ohälsa. Men David Bowie fortsatte att hålla kontakten. År 1977 isolerade sig duon i ett hus i Berlin för att övervinna sina missbruksproblem. Samtidigt återupptogs det musikaliska samarbetet, vilket resulterade i Iggy Pops två starkaste soloalbum: ”The idiot” och ”Lust for life”. På den senare skivan finns ”The passenger”, en låt som är uppbyggd på ett av rockhistoriens effektivaste riff. Hans mest kända låt bredvid ”Real wild child”.
Skivorna blev allt oftare allt ojämnare. Hans spelningar förvandlades till show och skådespeleri. Iggy Pop med bar överkropp kändes inte längre lika angelägen. På Hultsfredsfestivalen 1996 såg jag honom göra en ganska ansträngd konsert. Mera teater än frustration. Då var vi många år från den Iggy som i sin ungdom hotfullt fräste ”I am a world’s forgotten boy/The one who searches and destroys”.
Ilska har vanligtvis ett sista datum och positionsförändringar från outsider till kändis är inget ovanligt. Svårigheten ligger i att göra resan utan att tappa bort sin trovärdighet. Patti Smith är ett exempel på någon som har lyckats. (Vem kunde ana att hon efter singeldebuten med ”Piss factory” 1974, drygt 40 år senare skulle uppträda på Nobelprisutdelningen?) Men även om Iggy Pop har ”kört fast” så är han en värdig vinnare av Polarpriset - med eller utan bar överkropp!