Namnet på showen är en parafras på den välkända Spielbergtrilogin Tillbaka till framtiden. Längre än typsnittet sträcker sig inte kopplingarna och överhuvudtaget känns tematiken diffus.
Han deklamerar tidigt i showen att det ska bjudas på ”trams och skit som vanligt” – och garanterat fritt från pretentioner dessutom. Det är en avväpnande premiss, och uppfriskande i dessa tider då kändisar tävlar ikapp om att martyrförklara sin barndoms Jag och förlösande tala-ut-sessioner varvar varandra i teverutorna.
Redan fem minuter in i föreställningen har vi nått skrevkomikens förlovade träsk med ett pikant segment om onani/kexchoklad, där för övrigt den uråldriga schismen kex-tjex tas upp som om vore det rykande färsk skit. Ingen kommer anklaga Petersson för falsk marknadsföring.
Det blir plumpt emellanåt. Kvinnor hinner jämföras med fordon (bilar) ett par gånger under showen och refereras genomgående som käringar. Vilket Petersson i för sig bedyrar är kärleksfullt menat. Det betvivlar jag inte, men det slår an en besk ton hos den moderna åhöraren.
Skrattklimax nås när Petersson gestaltar sina magsjukekaskadspyor på flyget hem från Mexiko. Hela showen är en kaskad av trams och skit. Precis som utlovat. Och även om jag, bland mycket annat, kan sakna djup så är trams befriande och skit är, när allt kommer omkring, bland den mest tidlösa och förenande humorsubstansen bland människor.