Diggiloo är ingen vanlig konsertkväll. Det är en show. Att flera av artisterna har medverkat i Melodifestivalen märks både på dansen, glittret och de explosionsartade uppträdandena. Att David Lindgren dessutom är turnéledare gör att kvällen helt klart påminner om en mellanakt i den stora musiktävlingen. Och han spelar sin roll skickligt. Att han fick nästan 4000 personer att flossa samtidigt är en merit få har. Överlag var David Lingrens dansmedley faktiskt en av kvällens höjdpunkter.
Ola Salo, Charlotte Perrelli, Mariette, Mendez, Christer Björkman, Ida Redig, Tommy Nilsson, Kamferdrops och Marika Carlsson uppträdde både själva och tillsammans på den stora scenen.
– Ola Salo var bäst. Hans medley var jättebra, men han är ju så bra överlag, säger Carina Ekberg och Jeanette Wennerberg.
Ett annat kompisgäng tyckte att Tommy Nilssons starka pipa stod ut.
– Han är ju så djup, säger Mille Olsson.
Ballader blandades upp med rockklassiker, mellolåtar och artisternas egna verk. Det gjorde att kvällen aldrig kändes tråkig. På slutet kom dessutom den efterlängtade hitskavalkad där The Worrying kind och Tusen och en natt avlöste varandra. Artisterna kom nära publiken på den utbyggda scenen och barnen längst fram sträckte upp sina händer mot sina idoler.
– Den här kvällen i Västervik kommer vi aldrig glömma, för det har varit vårt varmaste gig någonsin. Jag tror aldrig vi har svettats så mycket någonsin som vi gjorde i första akten, säger David Lindgren till besökarna.
Och vad publiken förhoppningsvis aldrig kommer glömma är Marika Carlssons starka tal. Ensam på scen framför tusentals människor.
– En kväll som denna känner man att Sverige är ett fantastiskt land. Men många säger att jag inte är välkommen här på grund av min hudfärg. Att jag dessutom är homosexuell passar inte in i normen.
Hon fortsätter spana ut över Bökensved, som att hon tittar var och en i ögonen.
– Ingen kan ta ifrån mig den jag är. Vi har rätten att vara precis som vi vill.
Marika Carlsson är ju trots allt komiker, hon avslutar med att skämtsamt säga:
– Alla är olika. Alla tänker olika. Ja, förutom att ni alla tänker att jag är fantastisk då.
Därefter följer – såklart – att alla övriga artister sluter upp bakom Marika och sjunger "This is me" från The Greatest Showman.
Kanske lite väl förutsägbart, men trots det vackert och starkt.