Ronny Eriksson inledde sin show med en av aftonens fjorton countryfärgade melodier. Den ur Piteå sprungne komikern intog med stoisk pondus Bryggaren på torsdagskvällen inför halvfylld lokal. Upplägget för showen var uppdelad i dels musikaliska nummer, dels monologsegment. För musiken kompade Benneth Fagerlund på piano.
Turnéns namn syftar på föreställningarnas organiska karaktär – han låter gärna anpassa showen efter staden han för kvällen befinner sig i. Det är man tacksam för, materialet känns mer spontant och fräscht än om formatet hade varit mer färdigpaketerat. Dessutom är det roligt att höra hans inledande segment om diverse betraktelser han samlat från andra avkrokar av vårt land – Tierp till Kiruna. För oss i Viken innebär det hockeyskandaler och speedway.
Med ett återhållet kroppsspråk (händer djupt nedstuckna i jeansen) framför han sånger om konsumtionssamhället, kungahuset och kristdemokrater med behaglig bas. Grundläget är trivsamt sävlig men det till trots blixtrar han till ett par gånger i vindlande kulsprutemonologer som med sina underfundiga slutklämmar blir till höjdpunkter. Under en av monologerna blottlägger han plötsligt oförhappandes magen genom att prydligt vika upp t-shirten och, alltjämt som monologen förflyter, mickar upp densamma. Så drar han igång en galopperande isterbuksboogie som pianisten blixtsnabbt kompar med i. Det hela resulterar i dråplig absurdism.
Tyngre ämnen, exempelvis situationen i Syrien, varvas med vardagsbetraktelser och lättsamheter – kvällen igenom balanserar han skickligt mellan ytterligheterna utan att det blir banalt eller spretigt. Tvärtom skänker det showen tyngd och värme.