Vi träffar Lars Winnerbäck på ett hotell i centrala Stockholm vid lunchtid på onsdagen. På fredag är det Sverigepremiär för dokumentärfilmen ”Winnerbäck – Ett slags liv”. Han säger att det var okej att göra själva filmen, att ha kamerorna och filmare Øystein Karlsen runt omkring sig.
Men att se filmen, nej det tänker han inte göra.
– Jag tycker helt enkelt inte att det är något kul att se. När Øystein har kommit med något klipp och velat få en respons eller så har det varit jobbigt. Sen har jag ändå velat göra det för hans skull, men det tar så mycket emot. Det hinner gå en vecka och till slut så gör jag det bara inte. Jag tycker inte om att se mig själv, att höra mig själv, säger Lars Winnerbäck.
Att göra en film om sig själv skulle han själv aldrig föreslå. Istället är det den norska filmaren och regissören Øystein Karlsen som stått för idén och utförandet. Att det skulle sluta i en film för biografer var inte tanken från början.
– Det är så det har varit med den här filmen hela tiden. Det började med att vi satt och käkade i Oslo och Öystein sa att han ville filma en liten avskalad akustisk konsert, säger Lars Winnerbäck.
Øystein Karlsen förklarar:
– En liten film på en timme, likt det den amerikanska tv-kanalen VH1 brukar göra med låtskrivare och artister.
– Och DET hade ju inte varit så svårt att tacka nej till! säger Lars Winnerbäck och skrattar.
Sen växte det. ”Vi kanske skulle ha några bilder från den stora turnén, kanske några mer bilder här, kanske någon kommentar där” lät det från norrmannen.
Winnerbäck säger att han var nära att säga nej och sätta stopp för hela kalaset många gånger. Men med så mycket filmat hade han inte hjärta nog, så han höll tyst.
Det alla timmar av filmande resulterade i är historien om ett liv. Från barndomen och ungdomens rockstjärnedrömmar i Vidingsjö och Berga till dagens utsålda arenor. Öystein Karlsen fick instruktioner om vilka platser i Linköping som var viktiga att få med. Hemmet i Vidingsjö, skolan i Berga, Skäggetorp, Skylten och området kring Stångån, Gamla Tanneforsvägen, järnvägsspåren och förstås, nyponbuskarna.
– Vi filmade nyponbuskarna vid Vidingsjöskolan, sen vet jag inte om det var exakt dina nyponbuskar, säger Øystein Karlsen.
– Jo, jag tror att ni fångat originalet, säger Lars Winnerbäck.
Vad var roligast under inspelningen?
– Konserten i Linköping (Linköping arena, augusti 2016) var ju väldigt kul, det hade det ju varit även utan filmen förstås, men det var definitivt en höjdpunkt, säger Lars Winnerbäck.
– Jag har aldrig varit med om maken, säger Øystein Karlsen. Den stämningen som var i staden innan var helt magisk, det var som om Springsteen hade kommit hem till Asbury Park i New Jersey.
Tror du att bilden av dig kommer att ändras efter filmen?
– Jag vet inte ens hur min frus bild av mig är, och hur andra ser mig har jag ingen aning om och alla har nog sin egen bild. Men det kanske den gör, jag vet bara inte från vad till vad, säger Lars Winnerbäck.
Du firar även 20 år som artist, blev du den artist som du drömde om när du var yngre?
– Det beror lite på vilken tidsepok man frågar, jag lyssnade väldigt mycket på Kiss när jag var yngre och en bit därifrån är jag ju, sen började jag med en annan genre också. Men nioåringen hade nog varit nöjd med hur det blev.
Nu när du fått konfronteras med ditt förflutna vare sig du velat eller inte, finns det någon period som du längtar tillbaka till?
– Nej, jag kan bli nostalgisk över mycket och kan tycka att det är kul att älta saker, men nej. Jag tycker att det är skönt att bli äldre och att inte stå still. Sen är det tacksamt att skriva om, var man kommer ifrån.