Men min första tanke när jag satte mig ner i teatersalongen blev en helt annan än jag tänkt mig. Västerviksbor (och då menar jag förstås alla i kommunen), var är ni? Det är så tomt i bänkarna. Ni missade verkligen något.
Fast jag skall ta det från början. Gillar lika eller olika… (vi som var där förstår)
Alla vi som var på plats bjöds på en fantastisk kväll. Tiden, 2 timmar och 20 minuter, försvann snabbt. Det kändes som om det gått bara fem minuter. Oj, så många intryck och tankar. Scendekoren och musiken inramade hela föreställningen och gjorde att allt kändes så rätt och passade in. Hur skall jag berätta om detta för er? Vet faktiskt inte. Man måste vara på plats för att förstå och ta in alla intryck.
Stefan Sauk ägde scenen med sina underfundiga idéer och lockade till många skratt, men också till eftertänksamhet. Med humor och en glimt i ögat väckte han upp oss i publiken med snabba kast från humor till allvar. Lekte med ord, dialekter och olika ämnen på ett sätt som gjorde att det ibland blev jobbigt att tänka på det. Vi uppträder ju faktiskt så där. Att kunna spegla oss på det sättet gjorde mig full av beundran. Han vänder ut och in på begreppen och använder vårt språk på ett sätt som gör att man vaknar till. I samhället i dag har vi så många konstiga regler om vad som är tillåtet och inte. Hans sätt att plocka fram dem gjorde att man nästan satte i halsen. Är vi sådana? Om man tänker efter, jo det är vi. Det finns alltid en massa måsten. Det resulterar i att vi retar oss på saker som egentligen inte betyder något. Vi, alla till mans, kanske borde ifrågasätta mer än vi gör. Livet är för kort, det bara svischar förbi. Vi måste nog lära oss att ta vara på det. Omtumlad men glad lämnar jag Västerviks teatersalong och drar mot nya utmaningar.