Det här hände i fredags kväll i Bryggaren i Västervik. Caroline af Ugglas, sångpedagog, körledare och sångerska, fick hela publiken att släppa loss från sina inre hämningar och sjunga ut tillsammans.
– Det är roligare att sjunga med andra än att stå på scen och sjunga själv, säger Caroline af Ugglas. Man gör något tillsammans, det släpper loss oxytociner och endorfiner och alla andra hormoner som gör att man bra. Folk blir glada av att sjunga ihop, det är bra för hälsan. Välmåendet sitter kvar i kroppen i flera dagar.
Hon säger att hon jobbar för att de som kommer ska våga sjunga tillsammans, även om det kan kännas skrämmande för en del. Alla kan sjunga, menar hon.
I vår är hon på turné i södra och mellersta Sverige med sitt program "Kör för alla". Turnén består av tolv föreställningar under våren, och hon åker hem mellan de flesta framträdanden. Till Västervik kom hon i fredags, som var det sjunde stoppet på turnén. Den avslutas i Bromölla den 19 april. Arrangör i Västervik är Västerviks Riksteaterförening.
– Vi skulle varit här i Västervik förra året men det fick jag ställa in, jag var tvungen att åka hem. Då hade jag gjort 38 gig på 56 dagar, det var för mycket. Det är första gången jag ställt in, det sitter väldigt långt inne att göra det.
– Som scenartist jobbar man i alla lägen, ibland med 39,5 grader i feber och fullproppad med alvedon. På teaterskolan fick vi lära oss att "kan du stå på benen, kan du stå på scenen". Det påverkar ju så många om man måste ställa in.
På turnén har hon med sig sin man Heinz Liljedahl och deras son. Tonårsdottern är hemma med kompisar men brukar annars ofta vara med.
– Det är bra att kunna jobba ihop med min man utan att vi tröttnar på varandra, tycker hon.
– Jag är en konstig människa som ibland mår väldigt bra och ibland ganska dåligt. Någon pubertet hade jag inte i tonåren, inget uppror, inga problem. Det kom när jag var runt 25 år. Och förra året, då gick jag ur puberteten.
Caroline af Ugglas är född 1972 och 42 år gammal. Vi pratar om förklimakteriet och hormonförändringar, om depressioner som kan komma då.
– För ett och halvt år sedan fick jag downs. Jag trodde jag hade borrelia, jag trodde att det var något med sköldkörteln, eller något annat, men sedan förstod ju vad det var.
Tillbaka till Bryggaren i fredags kväll. Teatersalongen är lite mer än halvfull, mest är det kvinnor i publiken. Caroline af Ugglas inleder med att sjunga några låtar själv, ackompanjerad av sin man. Så, mitt i Janis Joplins låt "Me and Bobby Mc Gee" på svenska slutar hon sjunga och säger "Vad trist det här är. Hör ni, det är ju mycket roligare att ni sjunger med."
Sedan är hon igång som sångpedagog och körledare, med en för henne helt okänd kör. Men publiken är med på noterna och förväntansfulla.
– Vad är viktigast med att sjunga? frågar hon.
– Glädje. Inlevelse, svarar publiken.
– Och attityd, svarar Caroline. Attityd och att våga är det viktigaste, våga ta i. Ställ er upp så ska vi börja med att andas.
– Andas in. Andas ut. Använd magstödet för att kunna ta i. Känn på bukmusklerna. Fokusera blicken. Rör på er! Om man rör på sig när man sjunger är det väldigt svårt att sjunga falskt.
Caroline af Ugglas är en driven körledare och vet hur hon ska få med sig alla de individuella rösterna till en gemensam helhet. Snart sjunger alla tillsammans Elvis gamla paradlåt "Love me tender" och det låter bra.
– Bra! säger Caroline.
– Le lite ibland när du sjunger, uppmanar hon. När man ler tror kroppen att vi har kul och då blir man glad.
Sångglädjen är uppenbar. Den märks i nästa låt, och nästa. Med en sådan sångledare på scenen rycks alla med och sjunger ut. De vågar.
– Vad bra det blev!
Så är det paus och publiken kommer ut från salongen med glada miner och skratt. Sångens glädje sitter kvar i kroppen.
I främsta raden i teatersalongen står Göran Elb, Wanja Frykdahl, Anita Johansson och Laila Bouveng. De sjunger för full hals och de vågar släppa loss. I pausen är de på strålande humör.
– Man blir så glad när man sjunger, konstaterar Vanja.
– Det var befriande, säger Anita. Jag har känt så länge att jag skulle vilja sjunga i kör.
– Det här är fantastiskt, jätteroligt! Man lär sig faktiskt en hel del också, menar Laila.
– Jättekul, säger Göran som även sjunger i manskören, men det här är helt annorlunda. Hon gör det fantastiskt bra, hon får alla att ha roligt.
Caroline af Ugglas tror att en en hel del av publiken först tycker att det är lite läskigt att sjunga ut tillsammans med andra okända i bänkraderna.
– I en kör måste alla ge hundra procent av sig själva.
På söndagen är hon hemma igen, då ska hon måla, berättar hon på fredagkvällen. Just nu målar hon till flera utställningar i sommar, i Halmstad, på Öland och i Krapperup i Skåne. Målandet är lika viktigt för henne som sången.
– Just nu är jag inne i ett kreativt bildtänkande, jag har hur mycket som helst omålat framför mig. Målandet ger mig energi. I musiken får jag ut den energin. Jag behöver båda, då mår jag bra när jag kan pendla mellan sången och måleriet.
Men ångesten finns där också, berättar hon.
– Ångest blir man kreativ av, men ibland har jag lite för mycket ångest, då har jag lite svårt att slappna av.
I Uppsala leder Caroline en kör på omkring 300 sångare och i Stockholm en jättelik kör på över 1200 personer. Tillsammans ska dessa två körer ge konsert i Dalhalla i sommar.
Körledarjobbet älskar hon.
– Alla vill väl känna sig behövda. Jag tror på karma. Jag är en social typ. Även om jag vill bo på landet vill jag in till stan ibland och träffa folk och vara social.
– Mitt liv är bra, jag är jättenöjd. Jag får verkligen jobba med det jag vill.
– När jag var liten trodde jag att bara jag fick stå på scen skulle det vara allt jag ville ha, men nu vet jag att jag vill ha mer. Jag vill ha naturen, djuren, resor och familjen också.
Kanske om ett år, eller lite senare, ska hon ge ut en ny skiva.
– Det ska bli musik som jag inte blir arg på, musik som vi gillar att lyssna på själva, Heinz och jag. Nu äntligen får jag göra den musik jag vill.
Blir det en ny turné med "Kör för alla"?
– Kanske, man vet aldrig. Det är väldigt kul.