Festivalens ledning skriver i programhäftet att ”vi kanske måste öppna upp begreppet visa, för att få in fler artister till vår scen”. Det är en ambition som jag tror är nödvändig för att inte festivalen ska riskera att bli en ”reprisfestival” för en ganska begränsad grupp. Det har under senare år gjorts intressanta bokningar som till exempel Timbuktu, Edda Magnason och Titiyo. I år medverkade Eva Dahlgren, Magnus Carlsson och Miss Li. Samtliga tre är musiker som medvetet arbetar med texterna, lägger stor tonvikt på musiken och inte minst på hur materialet framförs live. Det är också artister som når en bred publik och som gjorde lysande spelningar på festivalen. Jag misstänker att deras närvaro i kombination med ett strålande väder bidrog till att publiksiffrorna var bättre någonsin.
Det var roligt att äntligen få se Eva Dahlgren i slottsruinen. Hon gav sina låtar nytt liv och visade dessutom att hon är en riktig rockgitarrist. Magnus Carlsson har besökt festivalen tidigare som sångare i Weeping Willows. Den här gången bevisade Magnus definitivt att han är en fullödig soulsångare med ett ovanligt stort hjärta. Hans intensiva spelning var min största upplevelse.
Miss Li levde sitt eget liv när hon avlutade festivalen i lördags. Hennes framfart har antagligen redan gått till festivalhistorien. Tomas Andersson Wij, John Holm och Kajsa Grytt gjorde fina konserter som låg närmare den mer traditionella tolkningen av begreppet visa. Både Christina Kjellson med rockband och Anders Wendin var positiva överraskningar för mig.
Fördelningen mellan kvinnliga och manliga artister var föredömligt genomtänkt. Det jag ibland kan sakna är känslan för att snabbare fånga upp musiker som är i början av sin karriär. Våra nya talanger är ofta kvinnor som rör sig obehindrat mellan olika genrer. Ellinor Brolin är ett exempel på en ung lovande visartist som framträdde i år. Men eftersom hon även deltog förra året, hade det varit kul att få se ett nytt namn istället. Festivalsledningen skriver också i häftet att ”låttexten skall ha en mening och vara minst lika viktig som melodin”. Därför känns det inte helt främmande att en genre som hip hop återkommande representeras på festivalen. Det är en musikstil som attraherar en yngre publik och där det svenska språket ständigt utvecklas. Dessutom är det en genre där olika kulturer kan sammanstråla.
Att vidga begreppet visa är ett sätt att göra festivalen angelägen för nya grupper!