Bitsk charm, bitterljuv kärlek

Juno är i mitten av tonåren, hon har sex med en kille som är snäll men lite nördig, hon vill inte göra abort så hon väljer två adoptivföräldrar som är rika villamiffon men snälla ändå.Det skulle kunna vara en låttext av Belle & Sebastian, och när just det bandet dyker upp i "Junos" soundtrack tar filmen det slutliga skuttet från magen in i hjärtat. Där bor den fortfarande.Med fyra Oscarsnomineringar knuffade "Juno" in sig bland jättar som "Försoning" och "There will be blood", och känslan är densamma som när Juno själv (Ellen Page) kliver över tröskeln till adoptivföräldrarnas jättevilla där till och med dammråttorna, om det fanns några, hade varit prydligt ordnade efter färgnyans."Juno" hade kunnat bli en rätt odräglig historia, en hypad, ansträngd indietårta som älskas ihjäl av kritiker med Fred Perry-skor och vinner guldrakbladet på emofestivalen i Portland. Men tack vare filmens bitska charm, den bitterljuva kärlekshistorien (Ellen Page och den alltid fantastiske Michael Cera ser ut som om de försökte förneka att de älskade varandra redan som spermier) och den exakta blandningen mellan humor och allvar borde alla som någonsin tyckt om en film fatta dess utsträckta, varma hand.Soundtracket sätter den slutliga pilspetsen i hjärtat. Om jag var 19 hade "Juno" fått en femma och jag hade gråtit än.