Debatten och hysterin kring uppföljaren av Stieg Larssons Millenniumtrilogi kan väl knappast ha undgått någon. Den mediala cirkusen har varit gränslös. Larmet bedövande. Förlaget och författaren David Lagercrantz har fått löpa galopp i media och kallats för både gravplundrare och likskändare. Personligen har jag lite svårt att förstå denna upprördhet. Det är inte första gången i litteraturhistorien någon annan än ursprungsförfattaren går vidare med ett verk.
Men den historien kan vi nu lämna därhän och koncentrera oss på vad David Lagercrantz presterat. Vi kan bara konstatera att han har gjort det bra – väldigt bra till och med. Jag tvivlar på att Stieg Larsson hade skrivit en bättre uppföljare själv! Om Larsson sitter däruppe i sin himmel tror jag att han – trots den hätska debatten på jorden – nickar nöjt ner och applåderar tyst. Larssons uppföljare hade säkert varit annorlunda om han skrivit själv. Men Lagercrantz bär hans arv vidare med stor respekt och känsla för de miljöer och de personer som Stieg Larsson skapat och fått miljoner människor att älska.
Handlingen i korthet. Tidningen Millennium har fått nya ägare som vill popularisera tidskriften mot Mikael Blomkvists och redaktionens vilja. Blomkvist är inledningsvis lite trött – tidig 50-års kris kanske – men får som romanen i sin helhet mer fart efter hand som vi vänder blad.
Inledningen är lite seg, milt sagt, kan vi tycka. Det är först när Lisbeth Salander kliver in i handlingen på sidan 90 som saker och ting börjar hända. Fortsättningen blir bara mer och mer spännande och boken blev svår att släppa när hjärnan och kroppen ropade på rast, vila.
Mikael Blomkvist får en natt ett telefonsamtal från en framstående forskare som har en stor hemlighet han vill avslöja. Han känner sig hotad, och är rädd att hans forskning ska användas på fel sätt. Det handlar om artificiell intelligens, om datorer som kan tänka själva.
Forskarens autistiske son, ett mattesnille av Guds nåde, får en centrall roll i historien där också Lisbeth Salanders tvillingsyster Camilla stiger fram ut det förflutnas skuggor. I tidigare romaner har hon bara skymtat förbi. Nu blir hon högst viktig för händelsernas utveckling.
Vi ska inte avslöja för mycket och förstöra nöjet för er som ännu inte hunnit läsa. Men vi är övertygade om att ni inte kommer att bli besvikna om ni gillat de tidigare delarna som var signerade Stieg Larsson.
Dessutom är vi rätt övertygade om att det inte var sista gången vi fick möta Stieg Larssons figurer i romanform. David Lagercrantz har bäddat för uppföljare. Och inte kan förlaget motstå en sådan guldmakare? I veckan fick man redan trycka en ny upplaga.