Betyg: 4
Woah Dad!
Vita Bergen må ha ett smått hopplöst bandnamn för att kunna slå utanför Sveriges gränser. Men det till trots så fick de rejält med uppmärksamhet för sin debut "Disconnection" härom året. Och det var mycket välförtjänt – albumet var en särdeles mogen debut, med ett tillräckligt brett sound för att kunna tilltala den stora massan. Utan att på något sätt bli slätstruket.
Inför arbetet med uppföljaren "Retriever" uppvaktades bandet av storbolag, men de slog ifrån sig och försökte stå emot påtryckningarna utifrån. Sådant kan vara svårt, men de tycks ha gjort ett bra jobb.
För Vita Bergen visar tidigt att de har behållit sin särart. Inledande "Nixon" är en allt igenom strålande poplåt, men det finns ett mörker med i bakgrunden som hela tiden gör sig påmint. Och sångaren William Hellström skänker med sin stämma några välbehövliga lager av vemod till låtarna. Hade det inte funnits hade det förmodligen varit svårt att särskilja Vita Bergen från många av sina genrekollegor.
Resten av "Retriever" går i huvudsak i samma stil. I "Light Hymn" svävar de visserligen iväg i ett ohejdat frossande i bombastisk pop av 80-talssnitt, men i övrigt är det relativt behärskat och kontrollerat.
Den dominerande känslan är annars att det här precis lika gärna hade kunnat vara ett av världens största band – skivan är absolut tillräckligt genomarbetad och snygg för att slå stort. Det går ofta att dra paralleller till The Killers. Vita Bergen har samma stora anslag i kombination med strålande popmelodier. Och det gör ju ingenting alls att William Hellström i jämförelse har en betydligt mer karaktäristisk och intressant röst än Brandon Flowers i The Killers.
Det enda som riktigt kan saknas är den där rejält stora hiten som får ett band att bryta igenom den stora massan. Å andra sidan känns det inte alltid helt logiskt när man i efterhand tittar på vilka låtar som blir hits. Så det är inte helt otroligt att en sådan ändå återfinns bland de åtta spåren på "Retriever".
Hur en skiva avslutas är oftast betydligt mer intressant än hur den inleds. De allra flesta börjar med de tre, fyra största hitsen och sen följer det som avgör om helheten blir bra – utfyllnad eller fler bra låtar. Men som avslutning är det som att många band helt släpper hämningarna och slänger in vad som helst. Vita Bergen har valt att lägga skivans finaste stund där med balladen "Black Satellite". Den har en trasig ton som lämnar lyssnaren med en känsla av att Vita Bergen verkligen är något stort på spåren.