Soul/R’n’b
RCA/Sony
I höstas gick Nile Rodgers ned i knästående och skickade en kärleksförklaring över Atlanten till Laura Mvula. Via Twitter deklarerade den evigt unge 63-åringen att de båda bara måste samarbeta eftersom han ville befinna sig i hennes universum. Ett universum där änglar bor.
En vecka senare hade de spelat in “Overcome", ett stycke dovt pumpande electrofunk där Rodgers lyxiga gitarr löper som en guldtråd precis under ytan. Men som sedan halvvägs, utan förvarning, exploderar i ett gospelcrescendo lika stort som Grand Canyon där tusen stämmor stiger mot himlen.
Det är så Laura Mvula jobbar. Precis som Rodgers säger så skapar den hypermusikaliska brittiskan en helt egen ljudvärld. Och den är så storslagen att det faktiskt är på sin plats att dra paralleller till både Kate Bush och Björk.
Mvula har en examen i komposition vid det ansedda musikkonservatoriet i Birmingham. Det hörs. Hennes musik består av så många lager att det blir missvisande att prata om låtar. Hon är snarare att betrakta som en tonsättare med en sensibilitet för pop.
Hennes andra album är ännu djärvare och faktiskt ännu lite bättre än den lysande debuten från 2013. Det är en svindlande anspråksfull skiva med texter som svärtats av en plågsam skilsmässa.
Men mitt i detta cerebrala finns också en lekfullhet som porlar som sockerdricka. Som vore hon ett kärleksbarn till Brian Wilson och Nina Simone bygger Mvula ett slags symfonisk framtidssoul som är så praktfull att tyngdlagen upphävs. (TT)