Pop
Warner
När ett band passerat tjugo år som aktiva är det fullt förståeligt att de kanske börjar att vackla lite i sin identitet och testar nya saker. När Bråvalla-aktuella Linkin Park tidigare i år släppte första singeln från "One more light" - "Heavy" - så var det tydligt att de verkligen ville ta testandet till en ny nivå. Förutom att de hade med sig RnB-stjärnan Kiara på sång, så var det svårt att kalla låten för något annat än en renodlad poplåt. Reaktionerna lät inte vänta på sig. För är det något fans av hårdare musik (och en gång i tiden var Linkin Park i alla fall relativt sett hyfsat hårda) inte gjort sig kända, för är det tolerans för sina idoler när de spelar pop.
I början av 00-talet var Linkin Park ett av de allra främsta namnen inom det som ofta benämndes nu metal, men som från kritikerhåll mest spottades på. Så här i efterhand så har den ändå fått viss upprättelse, och kanske var det sista gången hård rock verkligen fick genomslag bland mainstreampubliken.
"Heavy" är en bra fingervisning för "One more light", och den som hittar några rester av nu metal har antingen gjort ett riktigt bra detektivarbete eller är märkligt kreativ. I "Good goodbye" kan en aningen irriterad rap visserligen skönjas, men låten är oceaner ifrån utbrott som "One step closer" eller "In the end".
Det är inte särskilt konstigt att fansen reagerar, och även om jag inte kan räkna mig dit så skaver det faktiskt. Men det går över relativt fort. För är det något "One more light" innehåller så är det bra låtar. Det spelar ingen roll hur mesig exempelvis "Battle symphony" låter - det går inte att komma ifrån att Linkin Park har lyckats att få till en perfekt poplåt enligt konstens alla regler. Att ljudbilden sen minner väl mycket om Jay-Z-versionen av "Numb" må vara en annan sak.
Så att lyssna på "One more light" är ibland något av en dragkamp – är det bra eller inte? I slutändan så vinner ändå låtarna över att det är väl polerat och annorlunda mot den traditionella Linkin Park-bilden.
I Linkin Parks tidiga historia så ställde de in ett par Sverigespelningar, och det dröjde hela sju år efter debuten innan de stod på en svensk scen. Om en dryg månad är det dags för Bråvalla, och med den här skivan i bagaget så känns spelningen klart mer intressant. De tidigare årens skivor är som gjutna för festival, men hur den här ska kunna överföras utan att det blir platt känns inte helt enkelt. Men lyckas de blir det förmodligen en av festivalens stora höjdpunkter.